Svek som svek

Varför är det just Tre Kronor som lockar fram det sämsta i svenskar? ”De svek sitt land” var den berömda kvällstidningsettan efter att Tre Kronor föll mot Vitryssland i VM. Allmänheten verkar även den här gången köpa kvällstidningarnas finalanalyser om svek, och fiasko och avgrundsdjupt förakt; för att Tre Kronor missade guldet när de redan hade ”halva inne”.

Likt den försmådde älskarens subjektiva omvärldesanalys väljer man att fokusera på besvikelsen och hånet istället för att se sin egen roll i sammanhanget. Hur man driver fram en och surfar på en våg av pompös nationalism och hånfull arrogans tills vågen slår ut. Så står de där efteråt: besvikna, personligt indignerade, hytter med näven åt den våg som inte längre existerar och spottar i havet.

Ingen analyserar de överdrivna gesternas journalistik. Ja utom i viss mån Johan Croneman i DN på lördagarna. Han är den ende som vågar kritisera sportmedia och det gör han eftersom han inte dagligen arbetar med sportmedia.

Om du kritiserar media innifrån anses du illojal och svekfull. Ett exempel i liten skala var när jag kritiserade en usel handbollskrönika i Kvp och en annan sportjournalist på samma tidning ( han är inte hockeyexpert men nästan eftersom hans passion är boxning)  i sin blogg ansåg det relevant att diskutera detta genom att attackera mig som person. Jag var bara skit man vars sjuka hjärna skulle ignorera eftersom jag inte varit fast anställd på en sportredaktion…

Så nu förstår ni hur branschen ser på kritik.

Därför är det med stor glädje som jag finner att Erik Niva faktiskt vågar vända sig mot vinden. Och riskerar att aldrig  bli inbjuden till Viasats CL-.studio igen. Så här svarar han i Sportbladets apropå TV-kommentatorer:

”Jag har inga större problem med den svenska kommentatorskadern, bortsett från en viss generell irritation över den stundtals överdrivna vilja att demonstrera ”passion”.

Det finns trots allt lite hopp.