Fotbollsbevakningens gradvisa infantilisering

Inför årets största match, inför de båda bästa ligornas mästares möte, inför titelfighten mellan Europas två överlägset mest framgångsrika lag 2010-2011; då fokuserar svenska tidningar på individer, minuter  och mål.

Svenska Dagbladets huvudvinkel, på både ettan och på ”sporten” är Messis 713 (tror jag) mållösa minuter mot engelska lag. Exakt hur intressant är det? Han avgjorde på nick i förra finalen mellan lagen – räcker inte det?  Och så en krönikör som måste tala om att hans sympatier är hos det engelska laget. Spännande!

DN kör idag på att Rooney vill ha revansch. Har annars stora förhoppningar på ”Lunkan” men i torsdags tvingades han fylla ett uppslag med Giggs otrohetsaffär. Och i går var det också Rooney. Skriver månne Esk att han håller på det engelska laget?

Har inte hunnit köpa kvällstidningarna i dag men i går var det individcentrerat och hopplösa försök att bygga upp Sportbladets älsklingsvinkel: ”hat och hån”.

Har små förhoppningar förutom att Bank eller Niva skriver något klokt – naturligtvis med ett litet inpass om att de hoppas United vinner.

Kan inte låta bli att tycka att det här är journalistik för barn och ungdomar. Jag skiter väl i vad individen tycker eller tänker. Om minuter och ifall han är mycket eller mindre i form. Sånt är omöjligt att förutsäga. Om du inte gör en bra match, individuellt, i finalen så är du på fel plats i karriären ( typ Cristiano Ronaldo 2009). Basta.

Både Messi och Rooney är naturligtvis oerhört beroende av lagkamraterna. Ta istället målvakterna. Gör de en tavla är det mål. Jämför deras ständigt och helt matchavgörande insatser med Messi och Rooneys så reduceras de två stjärnorna till dramaturgiska korvförsäljare.

Egentligen kan man inte ens prata om lagen form eftersom de har haft chansen att slipa formen (minska kroppens belastning) de senaste två, tre veckorna.

Skador, nej? Så länge det inte är målvakten eller mittbackar i United  eller bolldistributörer som Xavi och Messi. Förutsatt att matchenbilden blir den förväntade så är det dessa fyra aktörer som spelar huvudrollerna. I övrigt är lagen så pass starka att en enskild skada knappast rubbar många cirklar.

Det enda av riktigt intresse och som är betydelsefullt för matchen som fotbollmatch (och inte som underhållning)  är taktiken. Den skiter svensk press i!

Kanske är det där felet ligger. För svenska dagspress är fotboll i främsta hand underhållning. Det är väl därför som Canal +, tex, plockar in fotbollsanalytiker efter analytiker: det är där de är bättre än tidningarna, för att inte säga groteskt och patetiskt överlägsna. Därför glider de isär. Dagspressen tror inte de kan konkurrera med analytikerna i direktsändningarna och satsar allt mer på underhållningsvärdet, hat och hån plus vinklat på stjärnorna.

Fast analytikerna har inte alltid rätt och det finns alltid vinklar och taktiska drag de förbiser eller missbedömer. Och då pratar vi om Jens, Pelle och Tony. De är duktiga men inga gudar. När de inte är närvarande behövs taktisk analys men vi får ingen. På sin höjd får vi klichéstinna pratminus av en partisk tränare.