Tiqui-tacas antites

Det finns ett enskilt moment i FC Barcelonas gudomligt vackra passningsspel som symboliserar det mer än något annat.

Hela idéen är att passa bollen på en liten yta och röra sig, få tillbaka bollen och passa den vidare. Eller dribbla genom att helt enkelt antyda passning i en viss riktning med överkroppen och sedan låta underkroppen springa i väg åt andra hållet. Med bollen.

I det ögonblicket t ex Messi passar bollen tar motståndaren närmast honom några snabba steg bakåt för att följa med honom i hans löpning. Eller för att försöka täcka den Barçaspelare som borde utgöra basen för triangeln, ett annat hörn i kvadraten.

Ibland står dock Barçaspelaren kvar. Det händer vid två, tre tillfällen i varje match att spelare står kvar efter passningen och den som fått passningen slår tillbaka den till den ursprungliga spelaren eftersom motståndarna runt honom gör samma sak.

Helst ett par meter in på motståndarnas planhalva och desto närmare motståndarnas mål ju svårare och mer mjukt, harmonisk  bollbestialiskt. Dani Alves vill gärna göra det här, faktiskt lite väl ofta. Någon av Xavi, Iniesta och Messi brukar vara ena parten.

När två spelare står helt stilla och slår de simplaste av bredsidor med ett tillslag till varandra fram och tillbaka; fyra, fem, sex, sju gånger uppstår ett slags vakuum i matchen. Målen och skönheten till trots, detta är den mest talande symbolen för denna taktiks genialitet. En slags tiqui-tacas antites och det i särklass mest förnedrande momentet för motståndarna. Det är ungefär som de blir mentalt och kollektivt tunnlade för varje bredsidespassning. Det är egentligen inte Barcelonas ackuratess utan motståndarnas rädsla som exponeras.

De gudomliga pojkarna i blått och rött säger; vårt mod är er rädsla. Vi luras genom att inte göra någonting över huvudtaget. Vi bara står här, som på en uppvärmning, vi kan lukta på blommorna medan vi spelar bollen från a till b och tillbaka till a och tillbaka till b eftersom ni tror att c finns.

Visst c. existerar men först när vi vill. Världen rör sig runt dessa oss spelare men a och b är suveräna kungar av bollinnehavet!

Men denna uppvisning, denna spontana konstinstallation hade varit av inget estetiskt värde om den inte kröntes av att sista passningen, den som motståndarna i teorin bryter, aldrig slås. Den sista passningen slås alltid till c. Vilket är både ett slags bevis på respekt för motståndarna men också en än tydligare markering av total överlägsenhet, av fotbollsmässig fullkomlighet.

Dani Alves slår sällan den passningen. Xavi, Messi och Iniesta gör det nästan alltid för de förstår och kan skilja geometrisk lekfullhet och ögonblicksteater från allvarlig, blodig fotboll mot elva skitförbannade och alltmer förlöjligade statister.