En hjälte död: jag tyckte om båda Bruch!

Björn Rickard Bruch står det i prislistan i Walleschinskys OS-bok. Björn Rickard vann brons i OS-finalen 1972 och det var hans enda riktigt stora medalj (på den tiden fanns inga VM). I den kommenterande texten heter han Ricky. Han gör det för det fanns två Bruch. Två Bruch som ständigt tävlade emot varandra.

Den tävlings- och träningsbesatte Bruch som tangerade världsrekordet i diskus 1972 på Stockholm Stadion. Om jag minns rätt så hade Rapport ett 90 sekunders direktsänt inslag från Stadion och just då slog Bruch till.

I sin bok Gladiatorns kamp skriver han att han höll igen i första kastet för han var irriterad på några funktionärer.

Det var den ene Bruch. Han som hade kunnat sätta fler rekord än Bubka om han haft nerverna i styr. Han som var Zlatan innan Zlatan var född. Kaxig malmeit med ett officiellt självförtroende som det gick att ta på ifall man hade turen att komma nära.

Så fanns det den andre Bruch. Den känslige poeten, den timide jätten, den pillerknaprande giganten med dåligt självförtroende. Naturligtvis fanns det ett samband mellan kriserna, de psykiska kollapserna och hans hormonmissbruk. Han ljög aldrig om det. Ricky Bruch var ärlig mot nästan alla, alltför ärlig mot alla utom sig själv. Och ärlig skapar fiender!

Det jag kommer minns bäst av Ricky Buch är att han ville städa upp bland alla falska, lögnare och moralister som befolkade framförallt friidrotten men också svensk idrott i allmänhet på 1970 -talet. Men han var inte så bra på sånt – sanningarna och psyket bar i väg med honom. Jag hade sedan mitten av 90-talet planer på att intervjua honom om alla dopade svenska världsstjärnor på 70-talet som är höjda över alla misstankar. Det blev aldrig av.

Det är ingen stor tröst men historien kommer ge Ricky, den innerliga människan Ricky, rätt. Historien kommer också ge honom det erkännande svensk friidrott aldrig gav honom – en av Sveriges allra främsta och mest ärliga friidrottare genom tiderna.