Tack Radiosportteatern

Jag befinner mig i en fas av livet då jag provar nya vägar: ny kvinna, ny generation, barn, nytt jobb, helt nya prioriteringar. Kan jag genomföra ett så pass våldsamt existensiellt paradigmskifte borde jag kanske också kunna lyssna på Radiosporten?

Vi har haft ett rätt dåligt förhållande de senaste 35-40 åren. Innan dess brukade jag somna till Radiosportens kvällssändningar, mellan 21 och 22. Det kändes tryggt. Förvissad om att sporten var det som höll världen i rörelse istället för alla viktiga gubbar som satt på röven när de inte poserade framför kameror. Sport var maximal rörelse på en viss tid. Fem givna element. Som teatern. Man skapar något helt nytt, ifall man är duktig. I TV är alla slavar under bilden och reprisen.

Kanske är det därför jag haft så svårt för radiosporten när TV slog igenom med sändningar av ALL sport. Jo, jag lyssnade på de i radion som hade ett språk eller som hade expertisen TV saknade men i de flesta fall var det sportjournalistprosa live, tafatt och meningslöst. Fast längdskidåkning i OS, alla fotbollslandskamper i SVT såg jag med radioljud även om jag tyckte Ralf blev allt gnälligare. Dock jämfört med SVT:s gubbar….

I går valde jag, delvis beroende på de nya prioriteringarna delvis på att det var TV3 och det fanns risk för att Niklas Holmberg (fotbollsförstöraren nummer 1), att enbart lyssna på EM-kvalmatchen i radio. Man kan sammanfatta det som om jag såg matchen på radio. Då tänker jag inte främst på min vän Andreas 14 heroiska sekunders halvtidsintervju utan på Christian Olsson och Richard Henriksson.

Förutsättningarna är att båda har humor, är intelligenta, båda har ett lustfyllt, frivolt förhållande till fotboll och båda är medvetna om sina unika kvalitéer. Och de är kompisar. Jämför t ex med Chris Härenstam som blir märkbart sur när det i hans ögon avlönade expertjonet vid sidan om har en avvikande uppfattning.

Olsson har ett rikt språk utan fotbollsmässiga klyschor. Och han saknar helt prestige (se även där Härenstam). Han har inga ambitioner att framstå som expert och säger han något som inte Henriksson alls håller med om så kommenterar han sitt misstag och är självironisk. Han är ser det lilla i det stora och tvärt om och framförallt är han alltid verbalt spelbar. Vet inte Henriksson vad han ska göra av orden dyker alltid Olsson upp ur uttrycksskuggan.

Henriksson har en lagom blandning av individuella sekvenser och de stora taktiska dragen. Han sammanfattar, uppdaterar, ligger perfekt i fas med Olssons rappa ögonblicksprosa.  Henriksson lägger vinn om att förklara och har inga problem med att dissa dåliga insatser och haussa det som är bra. Någon gång tror jag det lyste igenom att han så nyligen själv spelat – han var alltför förlåtande/förstående för en dålig svensk boll men annars är han en som en skriven Jens Fjellström.

Med det menar jag att Jens (Kungen i mina ögon) ofta lutar sig mot bilder och pilar och slow motion vilket hans språk blir lidande av. Henriksson måste ha en rikare språklig fantasi när han beskriver skeenden och olika moment. Och Rickard gör det. Till skillnad från hans eget lite stela, fyrkantiga mittbackspel (så som jag minns det) där en hyfsat funktionell teknik inte alltid var överens med bollen är han väldigt teknisk med tungan.

Jag satt framför datorn och njöt i går kväll. Vad fan ska jag med rörelse och levande bilder till när jag har en duo som förvandlar  halvhyfsade fotbollsmatcher till fascinerande skådespel. Tack Radiosportteatern!