Årets härligaste fotbollsupplevelse

Jag är medveten om att det var en match som bekräftar undantaget men i alla fall: gratis entré, ingen visitering, egen plats på pressläktaren även om Jeppsson tagit min, en stor vattenmelon som jag arbetade mig igenom i andra halvlek, ett lag med unga spelare som verkligen ville och spelade efter sin yttersta förmåga och  ett lag med kända namn. Plus värmen, den angenäma, utflyktsliknande atmosfären och att sedan bara strosa ned på innerplan och snacka med Rikard.

MFF-Elfsborg hade allt det plus spänning, snygga mål och en svag antydan om att det här var en historisk match och att några av de här pojkarna i rött och vitt själva kommer vara stora ”namn” om tre, fyra år och befinna sig någon annanstans än Swedbank Stadion när Sverige spelar A-landskamper.

Några reflektioner.

Nazari kan bli exakt hur stor som helst. Har det där lugnet och tryggheten med bollen så få mittfältare under 23 har. Och så lättheten, balansen, klokheten. Han ser ut som balettdansören Ivo Pekalski.

Gillade Pa Konate på vänsterbacken som klarade sig bra trots att han aldrig fick hjälp av varken yttermittfältare, innermittfältare eller innerback. Att han försökte filma ut Keene drar ner betyget. Så där gott ”följdsam” och med några bra, enkla finter.

Filip Stenström var duktig som mittback och Simon Kroon ser ut som en malmöitisk Christian Bale elelr ännu bättre, Chris Waddle. Långa ben, ranglig tunn kropp, aviga dragningar, klassiska yttermanér och helt oförstående vad gäller defensiva uppgifter. Framförallt två sekvenser jag fäste mig vid:

När han sprang slalom rakt mellan motståndarna innermittfält. det är en sak att kunna det – en annan att våga göra det för risken att få en smäll är 100 procent.

När han från mitten av egen planhalva tog en löpning med bollen längs kanten och en ung snabb motståndare kände att honom kan jag ta. Men det otroliga hände att när Simon  fått upp farten efter 8-10 meter så sprang han som bollförare ifrån motståndaren.

Att se mittbackar omsprungna är sin sak men att en offensiv, ung spelare blir omsprungen är sensationellt. Kan inte påminna mig att jag sett det mer än… när Spurs spelar.

Alex Nilsson balans är oerhört läcker, det är få spelare som Augustsson inte får omkull. Däremot visade Alex också prov på bristande spelintelligens. I en omställning 2-2 och med så långsamma motståndare är det inte smart att ta avslut från 35 meter. Han släpper inte bollen tillräckligt snabbt utan vill gärna hålla den ett moment alltför länge.

Dejan Garaca – dirigerade helt OK men höll inte skott han borde hålla, arbetade inte med fötterna så mycket som han borde vilket kanske är en anledning till hans långsamma reflexer och hade lite väl många dåliga utsparkar. Fast det sistnämnda är en petitess. Vidare trodde jag att han skulle våga sig ut och boxa bort några bollar men det är möjligt att tabbarna från första halvlek, då han kom helt fel, satt kvar i huvudet. Ska inte totaldissa Dejan men jag hade väntat mig mer.

Som helhet var matchen dock ett av mina allra bästa MFF-minnen på flera år. En match att drömma om!