Hur pass seriös är svensk damfotboll?

Ingen serie är bättre än sitt sämsta lag och Dalsjöfors har 1-38 på sju matcher.

Naturligtvis är det genant för svensk damfotboll att man har ett så pass dåligt lag i högsta serien. Ju högre serie desto jämnare kvalité borde det vara. Och så är det nog även i Damallsvenskan. Svensk damfotboll har helt enkelt inte tolv konkurrenskraftiga lag, ja inte ens tio ifall ni frågar mig.

Ett anat tecken på ojämnheten är LdB Malmö som i två raka matcher underskattat motståndarna så oerhört att man bara ställt ut skorna i första halvlek. Underläge 0-1 i paus bort mot Piteå blev 4-1 efter 11-0 i avslut på mål i andra halvlek.

Hemma mot Dalsjöfors hånande man sin egen publik genom 0-0 i halvlek. Blev 5-0, kunde blivit 10-0, i en halvlek.

Dalsjöfors var det minst dåliga laget i söderettan förra året men borde de verkligen gått upp? Man hade varken kunnande eller ekonomi för högsta serien. Så efter sju katastrofalt dåliga matcher men där tjejerna kämpat väl och hållit siffrorna nere – vad gör styrelsen? Jo de sparkar tränaren.

”Staffan Thorstensson, 36, tvingades sluta som tränare i Dalsjöfors på fredagen. Laget ligger sist i damallsvenskan med noll segrar och en målskillnad på 1-38, uppger Borås Tidning. Klubben kallar uppgörelsen med Thorstensson en överenskommelse; själv beskriver han beskedet som nära nog en chock. — Jag blev paff och visste inget, säger han till BT.”

Visst låter det seriöst!

Det finns två huvudskyldiga för 1-38. Det är dels klubbens styrelse, dels SvFF. Ingen av dem tar något ansvar.

En rolig parallell finns på högsta svenska damfotbollsnivå. A-landslaget har gjort en Dalsjöfors fyra mästerskap i rad och där har verkligen en undermålig, okvalificerad tränare varit skulden. Men Dennerby ( den trevliga och vänlige Dennerby) stannar kvar och haussas nu, liksom vid fyra tidigare tillfällen, hårt i pressen inför VM.

Visst är allt detta värt att se, uppleva och älska!