Allsvenskans groteska utseende

Det mest uppseendeväckande med allsvenskan utseende är att Gefle ligger femma. Väldigt kul för klubben, stort grattis till ett fantastiskt jobb av i första hand Per Olsson och ett ännu större grattis till lagets halvtrogna, 3000 supporters. Den dagen Gefle går upp i serieledningen kanske publikmassorna på Strömvallen når Brynäs lägstasiffror i hockey.

Den nuvarande femteplatsen är också en sjukdomsdiagnos på allsvenskan och svensk fotboll i stort. Liksom att Trelleborg blev femma förra året. Likaså Gais aktuella placering eller det faktum att Mjällby överhuvudtaget spelar och är framgångsrika i allsvenskan. Jag gillar alla de här klubbarna men för svensk fotbolls bästa borde de, kanske med undantag för Gais och Mjällby, spela någon annanstans.

Men dagens tabell är Lagrell dröm. Har skrivit två recensioner av Torbjörn Anderssons nya bok. En handlar om Lagrells Växjö ( Smålands Posten) och den andra (Norrköpings Tidningar) om Allsvenskan som ett havererat politisk projekt – jag tycker att mycket av det vi upplever i dag är ett tydligt resultat av en gammal politisk idé om elitfotbollens bredddkvalitéer.

Detta förstärks ytterligare i boken av kapitlet om Göteborg där IFK:s, och sedemera svensk idrotts starke man, Gunnar Larsson gick ganska långt i sin ambition att IFK inte skulle ha stora, starka sponsorer utan istället många små. Och när man väl tvingades ta in Volvo och de andra bjöd man med armbågen. För fotboll är och förblir, i Lange, Larsson och Lagrells värld en folkrörelse – faktum är att de gamla sosseidealen i stort sätt enbart överlevt inom fotbollen.