Bristen på respekt för Nicklas Lidström (bör absolut inte läsas av Hushållsostälskare)

Norris Trophy - mild med lätt syrlig smak

Nicklas Lidström, den 47-årige hockeyidrottaren som nu blivit vald till NHL:s bäste back för sjunde gången, är tokhet kandidat för Mästarnas Mästare -2015. Om han lagt av då förstås.

För det är väl där han hamnar – förmodligen lika sur och strulig ( men aningen mer ärrig i ansiktet) som Thomas Gustavsson som vägrade öla med Sjöberg och grabbarna. Mästarnas mästare är alla svenska idrottares livlina (revanschförsök i vuxenlivet) och sedan vinner ändå alltid Stenmark.

Ungefär som alla försöker vara bästa hockeyback och sedan vinner Nicklas Lidström.

Det är naturligtvis jätteroligt att någon kan älska hockey så mycket att han kan fortsätta på topp säsong efter säsong  – och att familjen bara älskar att pappa har 200 resdagar per år och sover med med handskarna på.  För efter karriären, då handskarna kanske åker på hyllan;  återstår för nästan alla av dessa svenska hjältar bara en TV-serie på Malta – eller att åka runt och berätta decenniegamla skrönor för fulla konferensdeltagare i illa knutna slipsar.

Lidström väljer den tredje vägen – att aldrig lägga av. Det är respekt.

Varför jag trots allt inte respekterar Lidström beror på vad han sa i en intervju för typ tio, tolv år sedan. På en standardfråga om vad han saknade mest därborta i Nordamerikan. Han svarade inte allemansrätten, Mats Olssons krönikor i Expressen, älgjakt, rena trottoarer eller ens Kavlis räkost på tub utan han sa Hushållsost.

Hushållsost är det mest skämmiga i svensk mat överhuvudtaget. Utan smak, utan karaktär och gjort på mejeriavfall. Det är lika mycket ost som Block är choklad. Hushållsost är mat för de som inte gillar mat. Hushållsost är utlandssvenskens placeboeffekt, fullkomligt meningslös och menlös.

Dessutom kan man tillverka den själv i stället för att betala hutlösa 35 kronor kilot för den. Köp en liter fetmjölk, låt den stå öppen två veckor efter bäst-före-datum, tillsätt socker, rör runt, tillslut och låt den ligga ytterligare en månad så har ni en perfekt hushållsost som har allt. Utom just rundheten. I formen.

Detta är vad Lidström saknar mest av ALLT och på grund av detta måste jag förakta honom.  Speciellt som han sysslar med en sport som är allt annat än hushållsost. Vilket får mig att fundera på om det ena kanske är en konsekvens av det andra. Här åker han omkring och tacklas i plank, slänger sig efter hårda puckar och pucklar på annorlunda klädda kollegor med samma käcka, aningen  sneda, anlete – kanske måste man äta mjuk, kletig skitmat då, för att balansera det hårda hockeylivet. Som pizza Hawaii och hamburgare från korvkiosker. Som Marabou mjölkchoklad och pommes frites, långfranska, lättmjölk, dålig marmelad och allt annat utan smak och vitlök…

Eller är det egentligen barnen Lidström som älskar Hushållsost – är osten en kompensation för att pappa aldrig är hemma. Nicklas packar trunken, familjen gråter men då öppnar han kylen och sätter fram OSTEN på det stora amerikanska köksbordet i ek! Som en slags barnen och mamma Lidströms egen Norris Trophy?