Janssoneffekten

Pontus Janssons positionsspel påminner inte så lite om svensk utrikespolitik: allianslöst i fred, neutralitet i krig. Vi vet också att den här maximen mest är en gammal tradition för socialdemokratiska partikongresser. I verkligheten är vi inget av det; inte nu, inte under 1900-talet.

När det föreligger ett yttre, och större hot: som i någon match förra säsongen då dansken spelade högerback, typ Elfsborg borta, och i går när en finne skulle sköta flankförsvaret i Malmö FF:s: då drar sig Pontus inte ut och ger understöd utan backar hem, retirerar innåt, bakåt. Isolering.

I går gav det rent komiska konsekvenser. En Eric Bassombang fick den stolte finländske landslagsmannen att se ut som en desorienterad damspelare. Inte fem gånger utan snarare vid fem gånger fem tillfällen.

Sedan är som sagt inte miljöanalysen till finnens fördel. Att ha oerfarna, offensivt lagda tonåringar som Amin och Simon Kroon framför sig gör det inte heller lättare, eller Miljan som defensiv balansspelare.

Vad vi fick uppleva i går var hur bra och effektiv Roland Nilssons bänk är – de spelare han hade förtroende för. Som Halsti, Jansson, Miljan och den nästan alltid i mina ögon erbarmligt dålige Agon.

Men det värsta är inte deras positionsspel, eller fotbollsmässiga biståndslandsnivå: det värsta var att de inte krigade och att MFF helt saknar spelare som kan gå in och kötta på ett konstruktivt sett: som kan dra på sig tio varningar i tuffa närkamper utan att få ett gult.

När Rolands MFF-are ( för det är han som bär ansvaret) går in i en närkamp så drar de i axlar och tröjor. Det är bedrövligt. Vem jag saknade igår: jo RÅP och den ettrige lille holländaren! Två b-lagslirare med hjärta och rätt attityd.

Man kan inte sälja sig utan kamp! Det är inte fred vi vill ha, som malmeiten Mikael Wiehe sjöng redan för 100 år sedan.