Björn Larsson Rosvall och Ulrica Nordström

Inga vanliga namn på den här bloggen ( eller på så många andra ställen) men Björn tog den fantastiska bilden när Daniel Larsson blir sparkad i ansiktet. Och domaren valde att fria sparken i ansiktet men var oerhört frikostig med gula och röda kort för smådrag i axlar, filmningar och fällningar.

Jag kritiserar egentligen inte korten men måste fråga mig hur fan man kan lämna det här övergreppet ostraffat. Om vi ska diskutera idén bakom regler och domare så förefaller det här fullkomligt absurt.

Jag vet att gaisaren ursprungligen inte menar att sparka Larsson i ansiktet men han har några hundradelar att välja på när han inser att risken är uppenbar att han sparkar alltför högt och dessutom kommer träffa Larsson. Men gaisaren, som jag inte namnger av samma skäl som att man inte namnger mördare förrän de är dömda,  fullföljer eftersom ifall han inte sparkar/stoppar honom har Larsson ett friläge.

Jämfört cynismen, skadorna och de spelmässiga konsekvenserna och gaisaren borde fått tredubbelt rött, minst. Plus en säsongs avstängning.

Men svensk fotboll fungerar inte så!

Ulrica är troligtvis sommarvikarie på SDS-sporten och hon lyckas göra något som tidningens alla fotbollsexperter inte lyckats med under hela året – att riktigt värdera och betygsätta MFF-arnas individuella insatser. Ulrica har, i min bok, nästan alla rätt: 3-1,1,2,2-2,1,2,1-1,2. Det är bara tvåan på Durmaz jag skulle vilja sänka. Ulrica är dessutom bättre än Kvp:s göteborgare som visserligen gör en bättre bedömning än vad KvP någonsin lyckats med men ändå ger Dusan en 4:a ( för att förstärka gaisarna insatser) och Wilton en 1:a( för att han är en gammal gaisare som svek grönsvart och därför ska bedömas hårdare än andra).

Björn och Ulrica: två okända namn, två bra journalister.