Offensiv fotboll och rivna stadskärnor 1

Medan Folkhemmet fortfarande byggdes – så länge svenska spelare var amatörer och inte fick bytas ut från arbetsmarknaden ifall de inte var märkbart funktionsnedsatta  – då, på den tiden och under de förutsättningarna dominerade IFK Norrköping och Malmö FF svensk fotboll. De båda lagen i sina närmast identiskt färgade dräkter delade allsvenskan mellan sig från tidigt 40-tal till 1967. Sedan kom vänstervågen,  hippierörelsen, ickeamatörism och systemfotboll och inget blev sig mera likt.

Speciellt inte de centrala kvarteren i de båda städerna. Malmö och Norrköping är de två svenska städer som vågade mest i rivningsraseriet och hushuliganismen svenska 60- och 70-tal. Jag tycker mig ana ett samband. Inte enbart mellan städerna utan också rivningarna som en konsekvens av ett systemskifte i fotbollstaktiken. De båda fotbollslagens fall från parnassen infaller nämligen med den mer destruktiva fotbollens genombrott, med mittfältets framväxande och behovet av att se hela laget som en enhet, inte som två väsensskilda kroppar. Plötsligt ansågs det vara OK, och samhällsekonomiskt korrekt, att inte enbart byta ut spelare utan även att byta ut hela stadskärnor. Man bytte olönsamt boende mot betingad, hämningslös kommers.

Göran Palm skrev en gång i början av 70-talet att detta decennium och landets framtid skulle avgöras av hur vänsterrörelsen kunde hantera sin besvikelse. Kommunpamparna i Malmö och Norrköping hanterade sin besvikelse genom att  jämna hela stadskärnor med marken. Där kan vi snacka om planinvasioner, huliganism och dålig ölsinne, om unga män som dras med och begår härverk för att de saknar andra, bättre, manliga förebilder.

About this entry

You’re currently reading “Offensiv fotboll och rivna stadskärnor 1,” an entry on Maxtiotår

Publicerad:
juli 3, 2011 / 09:50
Kategori:
Allsvenskan, Idrottshistoria, Malmö, MFF, Norrköping, Nostalgi
Etiketter: