Allsvenskans största fotbollsplan

Det låter inte spännande men var det absolut: Djurgården-Helsingborg 1-1.

Såg inte första halvlek men den var väl sådär, sas det. I hemmalagets favör efter ett mål där Pär Hansson varit alltför passiv på ett inspel längs marken ( han kallades f ö i Expressen i lördags för seriens modigaste målvakt…).

I första halvlek borde han rört sig mer. I andra halvlek rörde han knappt bollen. Förutom bakåtpassningarna första 15.

HIF dominerade medan Djurgården inte försvarade sig utan satte ofta väldigt hög och stark press på deras backlinje. Ibland fungerade det bra för mittfältarna ( Lindström, May och Gashin) vågade aldrig vända upp utan spelade ängsligt bakåt. Men ju längre halvleken led desto djärvare blev Djurgårdens press och ju säkrare blev HIF-arna på att spela sig ur pressen.

Det blev osannolikt stora tomma ytor på Djurgårdens kanter när båda ytterbackarna var uppe och tokpressade. Det var som två friluftsreservat av öde gräsytor på var sin sida av Djurgårdens fantastiske finske mittback.

Det var kul att se och skamlöst underhållande att uppleva för att vara en serie där fem, sex lag aldrig lämnar mer än en radhustäppa till yta åt motståndarna.. Efter kvitteringen dog Djurgårdens mittfält och med den pressen. Det blev 20 minuter ångestfullt tjongande. Helsingborg borde vunnit matchen om det varit lite bättre kvalité i många av inspelen. Bollen kom ofta in i boxen – och alltid från kanten men alla slår inte lika bra inlägg som Mattias Lindström.

Men med Edman tillbaka och så länge Gashin och May får spela ser HIF väldigt starka ut. Det enda problemet, just nu, ligger väl där – att man inte har några ersättare på innermittfältet. Och May, för honom är ingen fotbollsplan stor, inte ens Stadion. Han springer som om han var här för att marknadsföra den afrikanska kontinentens löpartraditionen.