”ledsnad är ett passivt emotionellt tillstånd”

Varje gång jag hör kvinnan i lägenheten ovanför mig skrika på sina barn påminns jag om tillståndet i svensk fotboll. Jag blir ledsen men är fullkomligt maktlös. Jag kan visserligen åka upp till huvudstaden, knacka på hos Lars-Åke Lagrell och med vänlig röst be honom att ändra seriepyramiden. Be honom att inte ha så många allsvenska lag, släppa in externt ägande över 51 %, låta lag spela hårt men stoppa alla tröjdragningar och fasthållningar och därigenom succesivt höja standarden och kvalitén på svensk fotboll.

Jag kan gå upp för trapporna och knacka på. Jag kan be henne att inte skrika åt dina barn – barn mår inte bra av det. Barn är barn. De gör fel, acceptera det. Gör nu om, gör rätt även om det svider i själen. Visa hur man ska göra istället för att klandra de som gör fel.

Jag lyssnar med samma ledsnad och uppgivna resignation som jag läser tabeller och resultat i svensk elitfotboll. I allsvenskan är de lag som spelar negativ fotboll, vars spelidé i första hand är att leva av motståndarnas misstag, mest framgångsrika. Och när människorna i deras hemstad inte bryr sig om att deras lag ligger trea i allsvenskan – vad har då klubben för moraliskt elitexistensberättigande? När inte ens kärleken finns, vad fan är då fotboll, ja all elitidrott över huvud taget?

I serien under, de som ska tillföra nytt blod, dominerar fullständigt lag som visserligen är älskade, hårt kramade av ett fåtal bollromantiker men helt saknar publik, organisation, pengar och naturligtvis då de återvänder till allsvenskan kommer påbjuda samma destruktiva fotboll som Gefle IF gör.

Åtvidaberg har 2000 i en seriefinal mot BP, Ängelholm ( ett mini-Gefle på alla sätt) har 714 åskådare och just här borde jag nog komma med någon smart konklusion men jag har inte kommit på den än. Mer än att man måste älska sina barn, förlåta dem och förlåta sig själv.

Kanske behöver Lars Åke blogga eller ha någon att prata med, någon som orkar lyssna på de egentliga orsakerna till varför han misshandlar svensk fotboll? Eller är det bara så att den enda gemensamma nämnaren är min egen ensamhet, saknad och slutgiltiga resignering vid ett stort, tomt köksbord på näst högsta våningen i ett hus vars fönster bara vetter mot andra hus och en molnig himmel i juli?

PS Rubriken är ett citat från en ”ledsen-gogglad” pdf-fil från Lunds universitet. Sammanhanget okänt.

About this entry

You’re currently reading “”ledsnad är ett passivt emotionellt tillstånd”,” an entry on Maxtiotår

Publicerad:
juli 8, 2011 / 04:56
Kategori:
Allsvenskan, Gefle IF, Idrottens administratörer, Självrannsakan..., Smärtsamt, Superettan
Etiketter: