Sydsvenskans Max Wiman antyder inledningsvis i gårdagens krönika att Pontus Kåmarks kritik av det svenska lagets insats i andra halvlek mot USA kan bero på att ”förhandlingarna har spruckit och VM blir hans sista insats för TV4”.
När jag kritiserade KvP-sporten så försvarade Kent Hansson sig genom att skriva att jag var ”cynisk och bitter” för att jag ”aldrig varit fast anställd på en dagstidnings sportredaktion”.
Har man som Max och Kent jobbat 25-30 år på samma sportredaktion, skrivit ungefär samma 2500 tecken på samma sportspråk under ett drygt kvarts sekel är det naturligtvis lätt att tro att just detta är själva meningen med sportjournalistik; inte vad man skriver utan att man skriver.
Det är natuligtvis också lätt att hoppa på personen när man saknar argument i sakfrågan.
Jag såg inte första halvlek, jag har inte läst vad Sportbladet skrivit, de texter som Wiman inte övertygat modig tar rygg på och refererar till. Jag såg dock andra halvlek och jag inte enbart delar Kåmarks frustration, jag är dessutom övertygad om att en stor del av den utbildade delen av Fotbollssverige delar våra känslor.
Vi har naturligtvis starka, positiva känslor för alla svenska fotbollslandslag. Vi lever med och hejar, öppet eller tyst men vad som skiljer många av oss från den delen som inte förmår se fotboll som något annat än konsekvensen av ett resultat är att vi ser och reagerar på att Sverige spelade väldigt illa.
När man borde försöka hålla i bollen slog man galna chanspass. Gång efter gång efter gång. När man borde dragit ner tempot genom att rulla i backlinjen och använda målvakten slog man långa meningslösa 40 metersbollar uppåt plan.
Det var påfrestande att se hur taktiskt defekta de svenska tjejerna var. Tillskillnad från de liknande matcherna som präglat de tre närmast tidigare turneringarna så hade Sverige dock den här gången fått en straffspark och slagit en frispark som turligt studsade i mål.
Det var faktiskt det enda som skiljde detta svenska lag i andra halvlek från de pinsamma insatserna mot i EM, VM och OS mot Nigeria, Norge, Nordkorea e t c.. Man kämpade exakt lika mycket, man vill olika mycket och man var exakt lika taktiskt handikappade.
Förstår man lite av fotboll ser man det. Kåmark gör det och kanske blev ordvalet något enstaka gång alltför stark men det berodde enbart på att han försökte balansera de starka känslorna för Sverige med det han upplevde framför sig. Det är därför spelare skäller på varandra, därför tränare och supportrar skriker ”satan också”, ”helvete” och annat.
I fall man däremot inte förstår fotboll (och a. tillbringat ett kvarts sekel avskiljd både från spelare, tränarbänk och publik b. bara bryr sig om resultatet d v s vinnarna är bra och förlorarna är dåliga); då skriver man sådana krönikor som Max Wiman gör och har gjort i 25 år.
Max Wiman har många förtjänster som sporttextleverantör. Han är idag Sydsvenskans store fotbolls- och tennisexpert och jag önskar att han någon gång hade vågat ställa upp och bevisa sin förståelse av de bollspelen, legitimera analyserna och vidimera sitt taktiska ”know-how”. Kan vi komma överens om formerna är jag ledig vilken dag som helst. Vore kul om också Pontus Kåmark kunde komma…
Lämna ett svar