I gårdagens Expressen skrev etnologen och idrottsforskaren på Malmö högskola, Jesper Fundberg, en intressant artikel på debattsidan. Den handlade om bristen på tjejer med invandrarbakgrund i det svenska landslaget: ”Dribbla inte bort damernas Zlatan”.
Kolla på det svenska F19-landslaget, de som kom näst sist av 8 lag i La Manga och inte kan besegra b-och c-nationer som Tjeckien, Schweiz, Skottland och Holland. Förutom att de alltså inte ens är bra – på vilket sätt verkar inte flickorna motsvara genomsnittet av en grupp av 20 svenska 19-åringar?
För vissa går det lätt att avfärda problematiken: många kommentar i tidningen gick ut på att det var bra att det inte var invandrartjejer där och att Jesper är offer för ”patologiskt självsvåld”.
Problemen är två: tjejerna med invandrarbakgrund är få och syns sällan. De är helt klart marginaliserade. Kosovare Asllani anses som en jättestor talang och har dessutom förmågan att växla tempo något Antonia Göransson aldrig kommer kunna. Kosovare bryter mönster, precis som Nera Smajic, i LdB Malmö men ingen av dem får spela i landslaget respektive klubblaget.
Har det även ihop med att de just bryter mönster – både personligt och spelmässigt och därför inte anses passa in i den äktsvenska gemenskapen? Har det ihop med att nästan alla svenska fotbollstjejer ser likadana ut – är det en naturlig selektering eller förbundets urval? Eller kan man inte vara teknisk och under 170 cm om man vill spela för Dennerby? Måste man ha samma fysionomi som Forsberg, Dahlqvist, Fischer, Seger med flera för att få speltid av Dennerby? Är det lag av enbart spelare som ser ut som mittbackar svensk damfotboll eftersträvar? Var det därför den uppenbarligen helt ur form varande, storväxta Jessica Landström fick starta alla gruppspelsmatcherna men sedan inte fick en enda minut mot USA och Japan?
Enligt Fundberg, det är den tes han driver i sitt inlägg, gör SVFF absolut ingenting åt det här problemet – de ser inte ens det som ett problem och delar därmed uppfattning med de flesta som kommenterat Fundbergs text i tidningen.
För SD-svensk är den, damfotbollen. Delvis kan man spåra det invandrarnas egen sportkultur från 80- och 90-talet: boxare, brottare, fotboll – basketspelare dominerar här liksom i många av invandrarnas förra hemländer. Det finns en rad intressanta aspekter av assimilering eller brist på det här : är tex ”Gishe” Molins i Anderlecht den förste kille med sydamerikanska föräldrar som blir elitidrottare (räknar inte riktigt Andreas Vasquez dit fast men det finns nog några friidrottare)?
Varför invandrartjejer väljer, eller deras föräldrar väljer, basket före fotboll är en intressant fråga som det finns många svar på men inget av svaren verkar vara intressanta för de som styr svensk damfotboll. Det är ett av problemen med svensk fotboll – det luktar ganska unket i Solna och ingen av alla damfotbollskramarna som nu kommit ut på sportsidorna de senaste veckorna vågar skriva något – om de nu ens inser problemet!
Lämna ett svar