Den blonda sporten 2

När jag skrev att det bästa som kan hända svensk damfotboll är att man förlorar mot Nordkorea så menade jag verkligen det. Av den enkla anledningen att utvecklingen är katastrofal och några simpla segrar i ett mästerskap inte ändrar på det. Istället skymmer det enbart problemet.

Medan andra länder ständigt utvecklas går Sverige bakåt. Låt oss se närmare vad ”Den blonda sporten”, det vill säga svensk tjejfotboll presterat de senaste tio åren. U-17 VM har bara spelats två gånger – Sverige har inte lyckats kvalificera sig någon av gångerna. U-19 VM har spelat vid fem tillfällen. Endast vid den senaste turneringen lyckades Sverige över huvud taget kvalificera sig. Man gick till kvartsfinal efter tre osannolika målvaktstabbar av den Nordkoreanska målvakten och blev sedan utspelade av Colombia i kvarten.  Under de tidigare fyra turneringarna har man inte ens lyckats kvalificera sig. 1 av 7 turneringar….

Detta i en sport där den enbart utövas på en seriös nivå i ett 25-tal länder varav drygt hälften (16) kvalificerar sig till VM. 1 av 7…

Jag vet att det finns 150 länder med damfotboll idag. för tre, fyra år sedan var det 90. För tio år sedan låg siffran på 50-60. Låt oss ta det Azerbajanska seniorlandslag som spelade VM-kval mot Sverige för ett år sedan. Den matchen som Sverige vann med 17-0. Det var inte ett av de helt nya, yngsta landslagen. Hur bra är då de allra senaste? På världsrankingen är Vietnamn 32, Thailand 34 och Myanmar 44!

I fall man lever i villfarelsen att svensk damfotbolls återväxt är stark bör man nog fundera en extra gång. Kanske t o m fundera på varför det gått så här illa, varför fotboll är så pass mindre attraktivt för unga tjejer än vad det är för unga killar. Först då kan man kanske göra något åt problemet men om man som SvFF inte ens förstår att det existerar ett problem…