VM-samanfattning 2 – Attityd och organisation (+Östersund)

Har tillfälligt förflyttat mig till jämtländska obygden. Lyssnar på bromsar och paddlar kajak på Mörtsjön – det är så nära idrotten jag är just nu. Kommer missa HIF-MFF och kanske  är Huns-MFF ifall jag inte kan ta mig in till någon fotbolls-pub i municipalsamhället Östersund. Men Östersund är känt för mer än att aldrig få Vinter-OS, t ex bristen på fotbollskultur. Och hockeykultur och …

Min grymt försenade VM-analys ska slutföras. Med ytterligare två korta kapitel.

Sex, sju lag var spelmässigt bättre än Japan. Japan iklädde sig den roll Grekland bar i VM 2004. Och precis som i Greklands fall har jag svårt att se någon fortsättning. Man kan vinna en turnering på att spela defensivt men knappast fler.

Japan förde i princip inga matcher. Individuellt var många länder bättre, även Sverige. Men deras organisation, coachen, och attityd (även här tack vare coachen) var överlägsen. När motståndarna började tröttna efter 55-60 minuter flyttade japanskorna upp spelet, eller snarare. Efter en timme orkade inte motståndarnas mittfält springa hem på samma sätt och då vann Japan.

Desto långsammare ett spel är desto mindre betyder snabbhet. När spelet blir snabbare är fysiken inget värd. Många länder behöver m a o spela snabbare, ha ett snabbare passningsspel, det Japan när d e hade bollen. Speciellt Sverige behöver ett bättre, snabbare passningspel, bättretekniskt skolade spelare.

Inget har förändrats i mitt uppfattning om framtiden för svensk damfotboll. Man lockar inte de rätta talangerna. I fall man fortsätter satsa på stabila, blond  storväxta tjejer kommer svensk fotboll inte kvalificera sig till nästa VM.

Sverige hade väldigt mycket tur i detta VM, ungefär motsvarande oturen de haft i några andra turneringar.