Rangers och dess värld

En rad lyckliga omständigheter, som förkortad semester och total avsaknad av trafikpoliser söder om Östersund, gjorde att jag fick uppleva andra halvlek av matchen som en gång kanske blir klassisk. Tog cykeln till Sir Tobys en kall men klar julikväll och fotbollspublikens klassiska ”ah” och ”oh” ekade tydligt mellan fasaderna redan när jag kom till David Halls torg.

Det var trångt på trottoaren och när jag skulle beställa öl var det alldeles ”packat” i baren. Men efter ett par blickar och en tydlig markering fick jag bort en kille från bardisken och kom fram för att beställa en Guinness – inte en sommaröl men väl en tydlig humanistisk markering när Huns är ena laget.

Varvid jag hamnade bland bredvid tre celticvänner av en ren tillfällighet; jag hade ett öga på skärmarna och ett på bardisken.

De var också anonymt klädda ( jag bar svart linne och blå shorts) men framför mig stod stället ende kände, die-hard Huns supportern i Malmö klädd i en blå med ”Three Lions-tröja” med ”England” på ryggen. Och runt honom, det förstod jag snabbt, var sex, sju andra Hunssupporters, alla ganska kortväxta, kraftiga, fyrkantiga fast lätt kulmagade. De ropade lite halvhjärtat ”Come On” och ”We Are The People” varje gång den övriga 99 procenten av Sir Tobys jublade över MFF-arnas insatser.

I mitten av andra halvlek var jag tvungen att ”whatsupa” lite på Iphonen, cirka två minuter, men avbröts av killen bredvid mig som tvingats flytta en meter åt sidan. Han, Hunsupportern, började väsa om att man fan inte skulle stå och telefonera när det var match och man stod vid bardisken…

Inte ironiskt, inte hånfullt, bara aggressivt.

Jag tittade ner på hans skärmmössa för att se ifall han skämtade. Det gjorde han inte.

Sänkte telefonen till nästa spelavbrott och reflekterade över att han faktiskt, mitt i all idiotin, hade en poäng. Det är störande att den bredvid en inte visar det man själv är passionerat upptagen av lika stort intresse. Det är lite kränkande för en supporter.

Fast det är enbart i motgång de känslorna dyker upp, i brist på passion, i brist på kärlek och övertygelse. För när laget ligger under dyker otroheten upp – som tanke. Inte som realitet men som offer. Här står en motståndarsupporter och han visar inte ens berättigad begeistring över att hans lag håller på att förnedra Rangers. Det är salt i såren.

Den andra, Rangerssupporter, träffade jag tidigare på dagen på Astrid Lindgrens värld. Han pratade skotska och var den ende över 10 år i klädd fotbollströja: Englands svarta rugbytopp alla de övriga var blonda danska barn i Barça-tröjor). Han var också den ende av alla 10 000-tals besökare den här dagen som jag såg röka.

Bland de sju råden på biljetten står det att man är välkommen att röka i ”Världens” rökrutor men den potensielle rangersupportern stod bredvid Karlsson på taket-scenen minuterna innan föreställningen och delade en ”fag” med frun. Denna oförmåga att respektera andras värderingar och uppfattning, att smälta in och assimileras är SÅ brittisk, så engelsk och så långsamt självdestruktiv. Och den är lika tydlig i Vimmerby som på Ibrox, och i Malmö.

De elva blåa gubbarna och deras manager var så fruktansvärt traditionella och stereotypa. De måttade meningslösa 40-meters bollar in mot straffpunkten. Miljan och Pontus och Daniel Andersson vann samtliga 38 nickdueller….

Nu såg jag inte första halvlek men i den andra ägde Rangers bollen väldigt mycket. Förutom de två hyfsade målchanser de faktiskt skapade genom att försöka spela bollen längs gräset hade de ingenting. En riktigt bra chans fick Huns – på grund av en misslyckad rensning av Miljan.

Ifall de hade scoutat MFF ordentligt hade de förstått att Dusan hatar höjdbollar. Hade jag varit Huns manager hade jag slagit bollarna betydligt närmare mål och satt press på Dusan.

MFF hade inte bollen mycket men då de hade den lyckades  de nästan varje gång skapa något konstruktivt tack vare kortpassningar och rörelse. Huns målvakt hade mer att göra än Dusan,

Huns spelade som brittiska lag och brittiska managers alltid gjort och verkar fortsätta försöka göra, trots att ingen annan gjort så sedan 1980-talet.  Det är en tragisk, fantasilös realitet (och det förstärks av att Celtics enda sommarvärvning är en engelskt mittback från Nott. Forest). Som att se det 40-åriga BBC-programmet där man värderar antikviteter (det hela världen kopierat) och så visar det sig att alla gamla släktföremål de förväntningsfulla britterna släpat dit enbart är värda några enstaka, ständigt devalverade, alltmer isolerade pund.

Sally och ni andra ”Karlsson på Taket-typer utan propeller”! Ni behöver mindre Karlsson, mer ”Pippi Longstocking”!