Niklas Lidström, ketchup och kroppslig konservatism

41 år gammal ligger han i hårdträning i en grusgrop i Västerås – världens kanske bäste svenske hockeyback genom tiderna. Förmodligen den segaste men så vet man ännu inte riktigt hur gammal en gammal seg hockeyback kan bli.

41 år och nyligen vald till NHL:s bäste försvarare för sjunde gången tänker Niklas Lidström, ”Hushållsostkungen”, försvara sin titel.

Fast när jag läser en ganska lång intervju med honom i SB nu i slutet på juli får aldrig svar på den där frågan som absolut känns viktigast – varför?

Varför fortsätter man när han vet att det för varje år kräver ännu lite mer träning, ännu lite mer fokusering; inte för att bli bättre utan för att inte bli märkbart sämre.

Varför?

För att han kan?

För att han inte kan något annat?

Finns det något som heter ”kroppslig konservatism”?

Det är i varje fall inte titlar eller  pengarna, det är definitivt varken glamouren den kostsamme gourmanden i Niklas. Knappast heller familjen, skilsmässoprocesser eller dyra vanor.

I år firar familjen semester från livet i en amerikansk surburb i Detroit med två månader i sommarstugan ”i Västerås” och hos föräldrarna i Avesta medan alla fyra sönerna går på hockeyskola. Västerås – är det en eftergift åt den fru vars namn, till skillnad från sönerna, aldrig nämns i texten?

”Vi bestämde oss” står det på ett ställe apropå att ”de” tillbringar mycket tid på båten och även grillar där. Det nämns många lagkamrater i Detroit, vem han spelar tennis med men om han har en mor och/eller kvinna någonstans i sin familj framkommer inte.

Är det verkligen därför han kan hålla på – för att han har råd att anställa fyra nannys?

Sent om sidor läser jag en av Björn Wimans söndagskrönikor på DN Kultur, daterad, 12 juni.

Han skriver där om en konferens i närheten av Avesta och berättar att staden en gång hade chansen att bli Alvar Altos svenska arkitektmodellstad. Men de styrande sa nej för att det inte var tillräckligt ”bergslagsmässigt”.

Avesta är väldigt mycket svensk bruksort och samhället som i det längsta försökte slippa nioårig grundskola eftersom de styrande, månghundraåriga leverantörer av unga, robust byggda pojkar till stålverket, tyckte det räckte väl med sex år. För när Avesta Steels föregångare startades för cirka 300 år sedan blev männen, arbetarna i smedjan i genomsnitt inte äldre än 41 år.

Wiman berättar att de styrande, förutom att redan hysa världens största dalahäst i kommunen även satsat på ett annat offentligt konstverk mitt i kommunens logistiska hjärta, på självaste Stora torget; en tjur i stål.

Denna tjur är dock inte ensam. Den stora korvkiosken ( av Wiman kallad ”grillen Cityburger”) på torget har givits tillåtelse att montera upp ett alldeles eget konstverk. Ett egensinnigt ”reklamverk” vilket Wiman beskriver som ”en varmkorv som sprutar ketchup i pannan på sig själv, till på köpet draperad i den amerikanska flaggan”.

Det är i spänningen mellan dessa två verk på Stora torget i Avesta som jag tror att förklaringen till Niklas Lidströms tuffa, ensamma sommarträning i en grusgrop inför den 20:e NHL-säsongen står att finna.

Mellan tjuren av stål och en personlig fontän av ketchup.