ADHD-ligan

Jo jag vet att den heter EPL men den har definitivt något ADHD-aktigt över sig. Detta vill jag påstå efter att ha tittat några enstaka minuter på Newcastle-Arsenal under bästa läggdagstid.

Lycka, 2 år, gav den bästa analysen av engelsk fotboll jag hört på länge ( läs noga Sladjan) då hon efter 1 minut bredvid mig i soffan sa ”de springer och springer och springer”  och följde upp det med ”och ALLA vill ha bollen”.

Just så är det. De springer som fan, det går snabbt, allt ska vara fysiskt, känslorna är ögonblickliga och nåde den som försöker bryta dramaturgin.

Newcastle hade en sydamerikan som kunde dribbla – helt Ok att slita och dra i honom.

Arsenal hade en fransk vänsterback som gjorde en skitsnygg glidtacklingsbrytning rakt på bollen – gult

Sedan har vi Joey Barton – i första hand  geordie i andra hand engelsman, en av ligans stora ökända profiler och hemligt älskad av miljontals andra lads över hela världen.

När Arsenal brasilianske nyförvärv föll lätt i straffområdet var naturligtvis genast Barton där. Först bröstade han upp sig vid den fallnes fötter. Sedan skulle ha dra upp brassen i flätorna allt medan han säkert lyckades säga något på sin vanligtvis helt oförståliga dilaket som brassen faktiskt verkade förstå.

Eftersom debutanten med de snälla ögonen och de flätorna plötsligt blev vred. Sedan var bråket i gång. Någon satte handen till Bartons kind och han föll likt en fura.

T o m Shakespeare uppmärksammade denna subtila form av engelsk dubbelmoral – å ena sidan ska man inte fuska och alla som kommer på bör ta saken i egna händer. Å andra sidan kan man absolut filma för att få en motståndare utvisad.

Brassen fick rött direkt för att han blev förbannad på Barton men Barton borde väl också åkt ut – hans filmningar var f ö sämre än brassens.

Barton, jag kan inte uttala mig om honom som spelare, uppträdde precis som en ADHD-diagnosticerad planhuligan. Han var överallt, skulle ha ett ord med i laget i alla situationer, pratade med alla och när ingen orkade lyssna längre så sprang han bort och började konversera fjärdedomaren. Och när bollen var i spel uppträdde han likadant. Outtröttlig, bristande teknik och helt ointresserad av motståndarnas taktiska och tekniska repliker. Barton spelade för sig själv och han förefaller vara son till ”Nisse”,  Bob Lindemans innovativa träningsprodukt placerades sattes i ett runt torn med uppmaningen ”spring och ställ dig i hörnet”

Vore intressant att höra hur han ser på fotboll egentligen-  jag tror Joey Barton, ADHD-liraren i ADHD-ligan, ser sig själv som en Hamletfigur med bollen vid fötterna istället för dödskallen i handflatan. Om han nu någongång reflekterar över sina gärningar och illdåd. Om han överhuvudtaget har förmågan att göra annat än att rusa vidare in i nästa väntande närkamp…

Ps Nyblivna ”mamle”-bon Lycka ville ha en svart tröja ”som pojkarna i tven ”  men gick efter en stunds argumenterande med på att ljusblåa tröjor nog är snyggast i alla fall…