Ängsliga gammelmedier

Sydsvenskan är en perfekt illustration till vad som är trender i svensk sportpress – så där tre, fyra år efteråt.

För tre fyra år sedan var det inne med att supportrar också skulle få tycka till. Supporterklubbs ordförande uttalade sig i rikspressen som experter på fotboll och hockey. Där är Sydis nu.

En trend i resten av landet just nu och sedan ett, två år tillbaka är att uppmärksamma bloggare och facebookkonton – i brist på annat och för att det verkar som om man då har koll och är uppdaterad.

DN hade i lördags en halvsida om att en kille i 12-13 års åldern hade startat en fb-sida som ville att man skulle hålla en tyst minut för ”Stefan Liv och hans lagkamrater…” – hela rubriken fick inte plats på skärmen…  Plus stor bild på skärmen och killen – exakt hur intressant är det, rent visuellt?

Den fick flera tusen ”gillanden”. Vad betyder det? Absolut ingenting. Och i jämförelse med andra sporthändelser som man tycker DN kunde redovisa- eller åtminstone publicera resulteten av ( typ Basket-EM)- vad fan betyder en fb-sida med några tusen gillanden?

Detta är en form av ängslig sportjournalistik parad med human/supporter-vinkeln som jag tycker är rent avskyvärd. Det blir bara dålig, känslosamt nonsens.

Svensk sportpress har problem. Svensk sportpress har extremt dåligt självförtroende och det är inte utan orsak.