Det är en sensationell prestation. Och den säger mycket om kvalitén i allsvenskan 2011.
HIF tappar hela sin central linje, nästan. Flera gånger om och gör det ändå oerhört bra. Det är märkligt. Men en del är kvar, den viktigaste. Gashin och Malanga. Malanga är lätt allsvenskans bäste innermittfältare. Springer kopiöst, tar maxlöpningar upp och ner, dribblar, slår precisa passningar och vinner mycket boll. Däremot gör han nästan aldrig av med bollen.
Gashin tappar mer boll men har i övrigt Malangas egenskaper. Och så är han tuff och hård. De två grundlade segern för HIF. Inte Ekstrand, inte Nilsson, Larsson, Lantz, Jönsson och Gerndt.
Det finns naturligtvis annat. Baffo är tillsammans med Milosevic i AIK seriens mest lovande mittback – från ingenstans, eller Värnamo. I våras var han sjätte mittbacksvalet och satsade mer på en säsong som tredje alternativet som vänsterback. Holgersson hade en dålig höst förra säsongen men har varit helt ok som mittback. Han liksom Baffo har den resoluthet ( heter det så?) som krävs av mittbackar. Den som t ex Pontus Jansson tyvärr saknar.
Sedan lyckades HIF i september. Trots tappen, trots ett anfall som inte är så där över sig vasst. Sundin missade tre frilägen mot Elfsborg och satte det mot Gais. Inget annat lag höll i september. HIF hade den där lilla turen, och harmonin i truppen, som gjorde att man vann jämna matcher i september. Och därigenom allsvenskan.
Samtidigt kan jag tycka att HIF inte har seriens bästa material längre. Lag som Elfsborg, IFK Göteborg och MFF har bättre spelare men har av olika anledningar inte fått ut i närheten av vad de kan – i allsvenskan. Medan typ Gais, Häcken och framförallt AIK plockar fruktansvärt många poäng med mediokra lag. Får återkomma till det.
Lämna ett svar