Matchen jag var beredd att satsa en förmögenhet på… …och förlorat!

Elitidrotten har inte många lagar och grundämnen. Det mesta är flyktig materia, inget eller åtminstone få saker är beständiga, säkerställda d v s förutsägbara.

Jag hade dock kunnat spela en del av min väldiga förmögenhet på att Elfsborg hade tvålat till HIF borta i Svenska cupen kvartsfinal på torsdagskvällen. Det gjorde Elfsborg inte.

Så här var förutsättningarna: HIF vann allsvenskan i söndags och har firat rätt rejält. Både fysiskt men framförallt mentalt. De har nått årets stora mål och kunnat slappna av.  De har tre matcher kvar i allsvenskan och jag har svårt att tro att de tar så många poäng där – trots hemmaplan.

Och cupen, Musse Pigg Trophy?  Inte fan bryr de sig om den.

När det gällde mot HIF på hemmaplan för tio dagar sedan visade Elfsborg att de kunde när det gällde. Efter att sedan förlorat mot Häcken och Gud vet vad så hade de mycket att bevisa på Olympia. Spelarnas egen heder, klubbens heder. Det var sista chansen och de sket även i den.

Jag finner det här väldigt märkligt. Ett lag som borde vara motiverat, ett lag som inte är det. Ett lag som har allt att vinna, ett lag som redan vunnit.

Det är lätt att tala om fotbollens charm och oväntade resultaten som romantik men jag HIF-Elfsborg 2-0 känns bra fel och tragiskt.

Det enda positiva man kan säga om fotbollen i Borås för närvarande är att Elfsborg i alla fall slipper Micke Starhe som tränare.