Den otrogne supportern

Det är jag. Erkänner. Om det fanns ersättning för barn som växt upp i en fotbollsschizofren supportermiljö så är jag berättigad till en fet summa pengar.

Det är därför det bor flera klubbar i mitt hjärta och det är därför jag har svårt att riktigt glädjas med HIF  när MFF blöder. Precis som jag hade ungefär samma problem förra året vid den här tiden.

Det var därför jag har varit närvarande på alla HIF:s avgörande guldmatcher de senaste 69 åren.

Och att jag nu satt där i soldiset på Gamla Ullevis pressläktare och halvsov. För det var en dålig match, rent ut av usel. Delvis berodde det på planen. Lag som vill spela fotboll får problem där. Delvis för att HIF spelade på säkerhet och att Gais visade att de inte är ett lag för övre halvan. Det finns ansatser men då måste man ha bättre spelare än Callum och Gustavsson – båsa starka pretendenter på en plats i ”Sämsta elvan.”

Så jag satt och halvsov i soldiset och tänkte på när jag satt På Nya Ullevis pressläktare för 12 år sedan och frös som fan. Och att jag fortfarande har kvar grässråna från Arild Stavrums guldsko som sparkade HIF dit de då inte varit på 57 år.  Och samtidigt åkte MFF ur allsvenskan.

Jag är med andra ord kroniskt otrogen – det är som jag hela tiden behöver kompensera segrarna eller förluster med motsatsen. Att det aldrig, eller i alla fall ytterst sällan, finns anledning till vild glädje. Mer än högst någon minut i sänder.   Är det varmt i dag så är det garanterat svinkallt i morgon.

Dessutom är det någonstans inbillar jag mig också bilden av ( till skillnad från supportersjälen) en ganska genuin fotbollssjäl – den aldrig riktigt tillfredsställda, alltid misstänksamma, den härdade cynikern som vet att varje glädjerop bär fröet till helvetet och fördärvet.

Det är synd om människorna!