Målsumparen Sven Tumba

En av svensk idrotts mest profilstarka män genom tiderna har avlidit, 80 år gammal.  På 50-talet var Tumba större än Gud. Han spelade en A-landskamp i fotboll, han lär ha lirat handboll, eller bandy i högsta serien och han var fram till Börje Salming det största namnet i svensk hockey någonsin. Jag tror hans karriär förkortades av en korsbandsskada. Han blev golfare av hög svensk klass efter ishockeyn för att svensk golf sög rätt betänkligt under den här tiden. Jag vet att han date-ade en svensk prinsessa och att han en gång fullständigt gjorde bort sig.

Vilket också råkar vara mitt enda bestående minne av honom.

VM-1970 skulle invigas i Stockholm. Vinnaren av omröstningen ”Sverige bäste hockeyspelare genom tiderna” skulle både presenteras och samtidigt inviga turneringen med ett mål.  Legendaren Tumba skulle först hoppa igenom ett stort pappark uppspänd vid ena kortsidan och därefter skrinna upp till mitten av isen, ta pucken som ligger där och fortsatta mot ett tomt mål där nätmaskernas daller var tänkt att markera själva invigningen.

Fast papparket var alltför tjock eller för sladdrig för Tumba fick naturligtvis en pappersbit under ena skridskon och stöp direkt. Tänk er själv – ett stort papper uppspänt och ingen vet vad som ska hända förrän en figur i Tre Kronor-tröja kommer rätt igenom det, landar på alla fyra och ”sakta gliiiiiider” upp mot defensiva blå….

När sedan Tumba kommit upp på benen skrinnande han över isen, tog pucken och sköt mot det tomma mål som bara hade ett litet papper spänt framför sig. Men pappret stoppade Tumba, för andra gången på 10 sekunder. Tumba tog returen och sköt nu mål, på pappret. Varefter han jublade vilt och länge.

Tumba var också känd som en av de mest reaktionära offentliga personer i Sverige under 70-talet och kritiserade ständigt FN:s bojkott av Sydafrika och dess vita apartheitregim.

Nu är han död och den klubbhörighet där Sven Johanssons smeknamn förmodligen kommer leva längst är i Ebba Gröns singel ”Mona Tumbas Slim Club”.  Han gillade f ö inte den kulturyttringen heller…


About this entry