Vänsterbackar – hur svårt kan det vara?

Ytterbackar har alltid marginaliserats i svensk landslagsfotboll. Det är en trygg position, i alla fall den till höger men dessa marginaliserade spelare har aldrig varit älskade.  Inte ens Rolle Nilsson fick speciellt mycket kärlek, trots 116 försök eller vad det nu är. Säg Hasse Selander, Hasse Borg, Roland Andersson med flera och ordet trygghet lyser i relief.

På den tiden hade man åtminstone kontinuitet, speciellt till höger. Roger Ljung gjorde väl också runt 50 landskamper.

Men så kom Lagerbäck och Sveriges ytterbacksproblem började så smått. Niklas Alexandersson var en fungerande nödlösning. Erik Edman var riktigt bra. Christoffer Andersson spelade på båda sidorna med en äran men av någon anledning ansågs han inte tillräckligt bra.

I VM 2002 spelade man med fyra mittbackar i backlinjen. Sedan kom Alexander Östlund. Och Mikael Nilsson. 48 gånger kom Mikael Nilsson. Och Jimmi Tamandi och Karl Corneliusson.

Till EM 2004 togs Erik Wahlstedt ut. Som högerback. Han fick inte spela där heller men den uttagningen står fortfarande kvar som en av de märkligaste i fotbollshistorien.

Sverige har inte haft en bra, trygg högerback på 2000-talet. Istället var det på vänstersidan kontinuiteten återfanns. Ett tag. Nu har den också börjar svikta.

Det borde inte vara något problem men efter som Behrang Safari  gjorde sig skyldig till ett dåligt inkast i 0-4-förlusten mot Holland har vi ingen bra vänsterback.

Just behandlingen av Safari, och i jämförelse med tilliten han väldigt kände för Oscar Wendt mot Ungern, är det starkaste indiciet på att Erik Hamrén har tappat greppet – ifall han någonsin haft det.

Vi har vänsterbackar – det är bara det att de behandlas åt helvete fel!