Tranströmer och sport

Sport är inte Tomas främsta intresse. Man skulle kunna säga att han verkar vara totalt apatisk inför denna metafor för livets rörelse. I hans egna dikter finns inga idrottsmän över huvudtaget.  I en dikt finns en förkrossad karatekille men det är för att han sparkar ihjäl någon. Det finns segel som lutar sig mot friheten men det är knappast någon kappsegling även om lutning och fart är intimt förknippade med varandra.

Har ett vagt minne av att någon kompis frågade hans dotter som under en tid var redaktör för upsalastudenternas tidning och hon svarade att han aldrig pratat om sport över huvudtaget.

Men!

Tranströmer har skrivit en dikt om hockeymålvakter. Eller snarare, han har översatt kompisen Robert Blys dikt om en hockeymålvakt på collegenivå.

Jag hittar just nu inte Tomas översättning utan jag lägger ut några delar och en länk till hela poemet, skriven 1972 (börjar på sidan 80)!

How weird the goalies look with their African masks!  The goalie is so lonely anyway, guarding a basket with nothing in it, his wide lower legs wide as ducks’….No matter what gift he is given, he always rejects it….He has a number like 1, a name like Mrazek, sometimes wobbling his legs waiting for the puck, or curling up like a baby in the womb to hold it, staying a second too long on the ice…

The goalie has gone out to mid-ice, and now he sails sadly back to his own box, slowly, he looks prehistoric with his rhinoceros legs, he looks as if he’s going to become extinct, and he’s just taking his time….

Suddenly they all come hurrying back, toward us, knees dipping, like oil wells, they rush toward us wildly, fins waving, they are pike swimming toward us, their gill fins expanding like the breasts of opera singers, no, they are twelve hands practicing penmanship on the same piece of paper….

And this man with his peaked mask, with slits, how fantastic he is, like a white insect, who has given up on evolution in this life, his family hopes to evolve after death…in the grave.   He’s as ominous as a Middle Ages Knight, the Black Prince…his enemies defeated him in daylight, but every one of them died in their beds that night…At his father’s funeral, he carried his own head under his arm….