”Hammaren” och muskelminnet

En av mina ungdomsidoler är död. Kjell ”Hammaren” Johansson har avlidit p g a av en blodsjukdom.

Hammaren fick Bragdguldet 1964, samtidigt som nästan halva Sverige skulle bo i villa med gillestuga och källare. Och där fanns plats för ett grönt bord från Stiga.  

Stiga tillverkade också ett racket för Hammaren, med tunt runt handtag. Det var nästan som en kinesfattning. Hasse Alsérs var lika tunt på mitten men tjockare högst upp och längst ned. Jag hade ett Alsér eftersom det gav stöd åt mina stora händer.

Från början tillverkade även ett för Carl-Johan Bernhard, som spelade för typ Arlöv. Och vars fattning var likt Hammarens men sämre och den hade grönt gummi till skillnad från de andra som hade rött. Sedan kom Mini-Stellans vars fattning var som hans kropp – kort och nästan fyrkantigt men tjockt.  Mini-Stellan var lika nästan lika trådsmal, anorektisk, som Hammaren. 

Varför jag beskriver fattningen är för Hammaren liksom jag hade en massiv forehandsmash men var lite svagare på backhand – om man så säger. Och att vi var långa, Hammaren var slltför lång för pingis menar ”Äpplet” i SvD.

Backhandshandikappet innebar att han, och jag, hade en mer aggressiv spelstil än Alsér. Hammaren flängde runt och försökte hela tiden komma runt och hamra in en forehand. Alsér kontringsslog, hade snygga undanläggning när han fintat motståndarna från bordet. Alsér var så nära en tänkande, medveten spelare man kunde komma. För länge sedan. Alsér omkom i slutet av sin karriär i den senaste riktigt stora svenska flygkraschen i svensk inrikestrafik. På en parkeringsplats i Bromma, typ 1972.

Det som är mest fascinerande med pingis är att det är en så himla snabb bollsport. Precis som en målvakt försöker läsa skyttarnas upphopp, klubbhållning, fotisättning e t c  så läser pingisspelaren motståndarens axelvinkel, hans handled och var den andra, tomma  armen befinner sig – antar jag. Det är ju den som ska ge balans åt det som raketen i andra armen ska göra.

Pingis är så snabbt att man inte hinner tänka. Man spelar endast med minnet, kroppens minne. Typ när bollen är där, slås med den hastigheten ”så måste mitt och Hammarens racket var just där med den vinkel och fötterna i den här vinkel”, berättar musklerna. Och ännu värre är det när man som jag och Hammaren hela tiden letade överlägen som gav dåliga returer som i sin tur gjorde att vi kunde gå runt och slå!

Men tänkte man att man ville så agerade man alltid någon tiondel alltför tidigt och då fick man alltid en förödmjukande undanläggning på forehandsidan medan man själv stod och väntade på backhandsidan.   Så var det att vara lång och lite ”enahandig” pingisspelare. För länge sedan.

Hej då Hammaren!

Ps Kjell hade en storebror som hette Christer och var tränare och hade stora svarta glasögon. Det var väldigt fascinerande för mig, påläggskalv i BTK Rekord!