Friidrottsförbundet och pedofilerna

Människor som ägnar ett helt liv åt en enda sak utvecklar ofta en slags religiös relation till objektet. Det kan vara en politisk ideologi, en idol, hat mot annorlunda eller oliktänkande människor och det kan vara sport.

Denna relation finns överallt. Ofta kallas de ”eldsjälar”, människor som brinner för sin egen, moderna religion. Det finns sportjournalister på alla de större tidningarna och TV-kanalerna som tar varje chans de har att haussa svensk friidrott – hur patetisk och subjektiv det än ter sig. De måste få utlopp för sin kärlek, bevisa sin trohet och respekt.

Bård Breivik såg också det längre perspektivet,  större perspektivet där inget viktigare än objektet, småsaker är irrelevanta. Som hälsa, som människor.

Jag tror det är förklaringen till varför Friidrottsförbundet inte tar tag i det problem som deras tränarpedofiler utgör. Lennart Karlberg och de andra älskar friidrott och vill skydda sin sport – det är ju inte friidrotten i sig som gjort något fel.

Det är sant. Det är inte friidrottens fel, felet ligger hos de som är satta att administrera och organisera sporten och den ytterst ansvarige för det är Lennart Karlberg.

Så istället för att gräva, lyfta upp och ta tag i problemet så väljer man att ligga så lågt man kan – och bagatellisera problemet. Jag tror inte att Karlberg e t c ignorerar varje enskilt brott (för det är ett brott att sexuellt trakasserara eller utnyttja minderåriga) men de vägrar att inse att de måste handla, inte bara snacka, hitta en möjlig förklaring till varje enskilt brott. Om det nu är brott. Det vet ingen. Därför måste utredas. Av andra än de direkt inblandade.

Som i fallet med elittränaren i Västsverige som förgripit sig på två flickor.

Ordföranden i klubben säger till Kvp att ” det är inte frågan om något grovt brott, våldtäkt eller så”. Och att man inte polisanmält detta eftersom flickorna nu är över 18 år och inte själva vill anmäla.

Varvid Karlsberg kan referera till offren och klubben och säga att ”vi gör vad vi kan men titta här – vi är maktlösa om inte tjejerna samarbetar”.

Det är m a o offrens fel!

Är det då verkligen upp till ordföranden, och indirekt Karlsberg, att avgöra vad som är ett grovt brott mot barn?

Borde inte alla människor i svensk friidrott inse att ett brott, oavsett ”grovheten” är ett brott för mycket? Borde inte de inse vad alla föräldrar utanför svensk fridrott inser – att man aldrig skickar sina barn till en friidrottsklubb av två skäl:

a. man vet inte om det är pedofiler som tar hand om ens barn. Det känns tryggare med tennis eller innebandy eller boxning – bara det inte är något man inte kan lita på.

b. eftersom klubbarna och förbundet inte vill gå till botten med det vet man att de blundar och hittar svepskäl för att inte rensa ut pedofilerna. Så vad säger att det inte finns en pedofil i vår klubb?

Elitmässigt befinner sig svensk friidrott i fritt fall. Profilerna är få, skadade, deltidspensionerade om det nu ens finns några kvar. Framgångarna är marginella. Nyrekryteringen av barn och ungdomar har och kommer sjunka än mer drastiskt. De enda som kommer fortsätta älska svensk friidrott är de som redan lever med den.  De som är så beroende att de inte förmår se hur sjuk och  skadlig deras kärlek till svensk friidrott är.