Sepp Blatter och Gunnar Brink

Sepp Blatter säger att det inte förekommer rasism inom fotbollen. Som om han till varje pris ville fullkomliga rollen av den okunnige, maktfullkomlige och blinde patriark han har betalt för att spela.

Och även om han delvis menade det så vet han ju att det förekommer. Han vet. Att då bagatellisera det, ignorera det – det är korkat, obeskrivligt korkat. Dessutom en spottloska i ansiktet på alla de som upplever rasismen inom fotbollen, varje dag.

Att han sedan gör det samma dag som Engelska FA stämplar Pools Luis Suarrez för rasistiska trakasserier mot Evra. Samma dag som Jaap Stam säger att han inte vill ha en neutraliserad brasse i landslaget utan bara ”riktiga holländare”…

Alla idrottare snackar skit. Man försöker på olika sätt få sin motståndare ur balans. Rasisitiska påhopp förekommer i stort sätt i alla matcher överallt! Den mörkhyade spelare som inte upplevt det i en ickemörk miljö finns inte. Likadant med med vita spelare i en i övrigt mörkhyad miljö.

Suarez gick över en gräns, Evra tröttnade. Så är vi här.

Precis som när det gällde landslagskapten Terry och den mörkhyade spelaren i QPR. Terry tog i mer än han brukar, den andre tröttnade.

För några dagar skrev jag om de idrott och pedofili och de som älskar sin idrott så mycket att de upplever att all kritik mot det som händer i idrotten också är kritik mot det som de älskar mest av allt. Alltså har idrotten rätt och kritikerna fel.

”Det finns ingen rasism i fotbollen”. ”Vad har pedofiltränare med idrott att göra?”

Sepp Blatter och Gunnar Brink är två utmärkta och avskräckande exempel på denna blinda kärlek.