Napoli som skådespel

Napoli framstår som en blandning  av Comedia dell árte och en halvbra film.

Dels böckerna och de semidokumentära filmerna om Camorran, om staden som evigt fången i sin egen rädsla medan maffia och korrumperade politiker delar bytet (jag tänker på såväl Roberto Saviano som Mats Lernebys utomordentliga bok om italiensk fotboll från förra året).

Dels fotbollsmatcher som i går då ”en Glenn Strömberg-liknade rollkaraktär”  får en deja-vukänsla från sin egen karriär, som plockar fram den känslosamme italienaren vilket får honom att fullkomligt glömma rollen som objektiv expertkommentator. Å ena sidan ogillar jag detta – å andra sidan älskar jag det. Det senare överväger för det är otvivelaktigt äkta, inga falska , överdrivna staccaco-skrik som så många av hans mindre bemedlade kollegor ägnar sig åt.

I centrum, som symbol för hela skådespelet, tänker jag dock på Napolispelarnas patetiska uppträdande på plan och deras samspel med publiken.

Vid varje närkamp – då det fanns lite risk för lite obalans – var de av gesterna och skriken totalt invalidiserade redan innan de ens träffade gräset. För kastade de sig gjorde de och till skillnad från den nordeuropeiska skådespelartraditionen rullande runt. Inte ett varv utan hur många som helst, ungefär som en operasångare ropas in gång efter gång. Och det inte efter föreställingen slut utan efter en ovanligt lycka aria då publiken avbryter pjäsen och vägrar sluta ropa och skriva av upphetsning och begeistring. Skit samma att det förstör illusionen.

Det liknar det som den gamla italienska teaterformen Commedia dell arte med sina drag av moraliserande buskis med gigantiska överspel som en del av konsten. Och publiken som en av de fullkomligt nödvändiga huvudrollsinnehavarna. I teatern och i den höga pressen – på domaren.

En dålig domare hade kunnat göra den här matchen i går till en parodi. Nu blev det inte så men fusket och de ständiga försöken att manipulera rättvisan är fascinerande. Nästan som en konstform!