Sòcrates död

Han var mina idol, i den åldern då man knappast ska ha idoler längre. Men det var så mycket som var tilltalande med Sòcrates, fotbollsfilosofen.

Först det faktum att han hade en fantastisk passningsfot och ofta spelade på ett tillslag. Eller drev bollen klistrad vid fötterna i hög fart.

På klippen från det lag som allmänt ansågs ha spelet världens vackraste fotboll ( före Guardiolas Barça) i just Barcelona sommaren 1982  ser man att Sòcrates springer väldigt mycket i djupled utan boll. Och då ska man betänka att han inte enbart var en ivrig rökare, utan också utbildad barnläkare.

Han tog också aktiv del i motståndet mot den brasilianska militärdiktaturen. Som i det här utallandet om likhterna mellan fotboll och demokrati:

”Jag kämpar för frihet, för respekt och humanism, för omfattande och obegränsade diskussioner, för en professionell demokratisering med oförväntade begränsningar och allt det här som en fotbollsspelare som vill bevara den sagolika, glädjefyllda och välgörande natur som denna aktivitet besitter.”

Jag sörjer verkligen honom, inte så mycket hans död som att det sägs att han levde ett hårt och ganska olyckligt liv. Han borde varit värd någonting bättre. Något mycket bättre.