Varför England fortfarande är en löjlig nation även vad gäller fotboll

Läser den rolige och snabbe stilisten Hunter Davies i The New Stateman; han har en poäng i det faktum att England faktiskt besegrade Spanien. Han har fler poäng i konstaterande att England ”still are rubbish”. Som det här med att förväxla tacklandet med fotboll och viljan att göra publiken till lags (här följer lång parentes: tror det var Davies som skrev den första utländska fotbollsbok jag läste: The Glory Game. Jag var typ 13 år och den gick som följetong i herrtidningen Lektyr. Pappa fick köpa den! Pappa var inte riktigt glad över det. Pappa var kändis i vår stad så han köpte den i Stockholm så fick jag ett nytt avsnitt varje fredagsmorgon).

Spelare som Sturridge och Joe Hart är förmildrande omständigheter, liksom Mitch Richards.

Så varför tycker jag så illa om engelsk landslagsfotboll. Nja, del därför jag som celticsupporter lärt mig mycket om kolonialmaktens våld och brott mot mänskligheten ( t o m Jan Guillou slår fast det i sin nya roman). Dels för att de är så kassa men självsäkra. Däremot älskade jag engelsk ligafotboll före typ 1985, då jag slutade följa Leeds. Var även svag gör Hereford United och kan nog fortfarande räkna upp halva laguppställningen i varje Engelsk division 1 lag från typ tidigt 70-tal.

Men den arroganta, pompösa, uppblåsta landslagsfotbollen – nej. aldrig!