Jag började en gång i tiden att recensera idrottslitteratur i Helsingborgs Dagblad. Först lite på kultursidorna men framförallt på sporten. Efter ett år eller två bytte man kulturchef, och sedan även sportchef – NST:S gamla sportredaktion tog över. De och nye sportchefen Lasse Mauritzson gillade inte sportboksrecensioner. Ett par år var det ok, sedan nej. Jag har försökt några gånger ändå. I år var motiveringen kortfattad: ”Vi har redan recenserat allt som är värt att recensera”.
Nu har faktiskt inte Lasse en suck om allt som ges ut i Sverige. Vad värre är, det hade inte jag heller. För vad Lasse inte nämnde var att de själva var på väg ut med en bok – vilket jag kanske tycker han kunde ha sagt. Men han hade väl sina skäl…
Tänker på det när ”Guldfeber” av HD:S sportredaktion får sin troligtvis enda recension i svensk press: på HD:s kultursidor. Med en rubrik som är betydligt mer positiv än recensenten. Recensenten är SDS:s sportkrönikör Anja Gatu, man kan inte begära att HD:s egna bokrecensenter själva ska såga boken, och hon är kritisk. Konstruktiv och kritisk. Det mest positiva är just användandet av uttryck ”porrlitteratur”.
I övrigt konstaterar hon det som jag säkert också hade gjort: att skriva för dagstidning och skriva bok är helt olika saker. Det är därför 50 procent av all sportlitteratur som ges ut i Sverige är ointressanta hafsverk av journalister som antingen inte kan eller inte vill skriva läsvärd svenska i bokform. Framförallt inser de inte, som troligtvis även HD:s sportredaktion förbiser, att böcker kräver ett annat språk och ett annat perspektiv än den vanliga deadlineprosan.
Ett annat perspektiv och ett annat språk – de är vad jag generellt efterlyser och vad även Anja konstaterar i boken: de mest intressanta texterna är de två som inte är skrivna av HD:s sportjournalister, menar hon. Jag är inte säker på att Lasse Mauritzson och de andra på den sportredaktionen inser vad det betyder. De har ju stenkoll, såväl som på HIF, som på språket och sportlitteraturen…
Lämna ett svar