Maxtiotår

När Sverige spelar blir i sportjournalistens ögon lätt svenska mål vackrare än andra, svenska insatser övervärderas, svenska spelare står över kritik så länge laget vinner.

Dessvärre är det likadant på lokal nivå. Låt oss ta exemplet Malmö FF.

När den lokale MFF-bevakaren skriver att Johan Dahlin inte hade något att göra, haussar Durmaz insats och skriver att Simon Therns mål var ”snyggt” blir jag misstänksam. Jag blir det för att jag tycker tvärtom och undrar varför sportjournalisten tycker så fel.

a. Johan Dahlin hade två avslut på sig på hela matchen och båda var ytterst nära att resultera i mål. Vid det första avbryter han en utrusning, hamnar i ”nomans-land” men räddas av en vänligt sinnad ribba. Vid andra ingripandet kommer ett ytterst svårt och lurigt skott som han gör en, efter omständigheterna, mycket bra parad på. Men det var mycket nära mål båda gångerna och båda avsluten hade räknats som allvarliga tabbar i fall de resulterat i mål.

b. Durmaz gjorde ett snyggt mål, som målvakten borde tagit. I övrigt tappade han i princip boll varenda gång han hade den. Desto mer beroende av din teknik du är, desto sämre ser du ut tidigt på säsongen. Då är fallet med Durmaz. Kanske borde han anpassa spelstilen lite efter förmågan eller så gör han det inte – det är upp till Durmaz och tränaren. Under alla omständigheter kan inte Durmaz få godkänt mot Qatar.

c. Det är jättekul att Simon Thern får göra mål men ”snyggt” var det inte. Halvtafflig nedtagning så att bollen studsar i väg, ett avslutet med framdelen på foten som ger en konstig bollbana och ställer en målvakt som självklart ska ta det skottet. Ifall han dessutom gått ut i rätt position hade han fått bollen i bröstet. Om han inte duckat.

Denna välvillighet  och positiva tolkning mynnar ut i en ambition att se spelarna med supporterns ögon. Det är en fara. Visst, ens arbete med klubben och spelarna (kanske även tränaren men det är långt i från säkert eftersom de inte köper komplimanger på samma sätt som spelare) underlättas säkert av att man är inställsam och generös med beröm.  Och de mest hängivna supportrar, de som aldrig köpt en papperstidning i hela sitt liv, tycker säkert att man är ok. Men resten, de som t o m betalar för tidningen för att läsa objektiv, kritiskt granskande sportjournalistik – i våra ögon framstår sportjournalisten som antingen kunnig men lite falsk eller okunnig.

Vilket är bäst? Vilket gör att man känner störst förtroende för journalisten och i förlängningen tidningen?