Peter Handke och fotbollsfascismen

Låg vaken hela natten  – läste en alltför bra bok och blev inte trött. Vilket jag dock hoppats på. Boken var ”Fodbold!- forfattare om fænomenet fodbold” ( Gyldendal paperback -03) och rekommenderas varmt för alla vakna.

Den nobelprisklassade österrikaren Peter Handke är med. Han som skrev romanen vilken filmatiserades av Wim Wenders (”Målvaktens ängslan inför straffsparken”).

Själv mötte jag Handkes fotbollspreferenser i en lång kultursidesintervju i El Pais för 15-20 år sedan. Där uttryckte han inte enbart sin stora beundran för huvudstadens vita giganter utan förklarade också att det fanns positiva saker med Franco och hans totalitära stat.  Det var ungefär samtidigt som han tog parti för Serbien i splittringen av Jugoslavien och sedan i olika sammanhang hyllade Milosevic – och omöjliggjorde sig därmed som mottagare av nobelpriset.

Fascismen – jo i en gammal text från 1965 (Fotbollens värden) skriver den då endast 23-årige författaren mycket vackert och klokt om fotbolls estetik och existentiella skönhet. Men han avslutar essän med att konstatera att ”det vackraste ögonblicket är dock det när fotbollen ligger stilla på mittpunkten ett kort ögonblick – innan spelarna rör sig och innan bollen sätts i rörelse av spelarna. Alla håller andan och ser.”

För mig uttrycker detta ett närmast fascisoid längtan efter det rena, den oskuldfulla skönheten. Jämför fascisterna dyrkan av skönhetsideal och statyer som förstörs av rörelse. Jämför med naziarkitekternas dyrkan av den rena, stela, närmast klassicistiska  fasadstaden som uttryck för makt och det av miljön opåverkade.  Den orörliga luften som ideal.

Att dyrka stillheten före rörelsen, det stela uttryckslösa före utlevelsen och känslan uppfattar jag som djupt suspekt – fast det beror kanske på att jag håller på Barça?

Hade nu Handke hållit sig till att beskriva bollen på straffpunkten som detta ögonblick av renhet och andakt kunde jag instämt – denna enda straffande spark kan avgöra matcher, turneringar hela säsonger.  Här finns alla spännande moment i koncentration, i oerhörd täthet och symbolik men avsparken, avsparken som ideal väcker endast avsmak.