Asdåliga avsked

Lite sent, han avled i november, läser jag en lång nekrolog i El Pais över Vasilij Alexeijev – världens inte enbart mest framgångsrika tyngdlyftare genom tiderna men också en av de allra mest dopade. Vad gäller sista kategorin är dock konkurrensen stenhårt. Hur många tyngdlyftare på 70-talet lever i dag? Blir deras hjärtan över 70år?

Två saker är anmärkningsvärda med Alexeijev: hans 80 världsrekord, att han var en mycket lovande volleybollspelare och att hans sista stora framträdande var ett gigantiskt antiklimax.

Alexeijev sista stora tävling skulle bli på hemmaplan i Moskva-OS 1980. Han missade alla tre försöken och kom sist på 0 kg. Han som lyft och stöt 660!!!

Benke Nilsson, svensk höjdhoppshjälte i mitten av 50-talet, har också ett mindre glamoröst minne av sin sista stora tävling. Han hade smält av som bakre lårmuskel genom att träna utomhus i minusgrader. Till OS i Melbourne, i december, tvingades han åka skadad och fullproppad av sprutor och smärtstillande tabletter – allt som landslagsläkaren ”Lammet” Ljungqvist kom över. Det var också Ljungqvist som hävdade att Nilsson kunde tävla i OS – så svensken släpade sig ut på banan och haltade tre gånger fram mot ribban, försökte hoppa upp och föll på ribban.  Tre gånger i rad, med våldsamma smärtor. Svensk friidrott när den är som finast! Benke tvingades sluta, 23-år gammal, medan ”Lammet” blev hyllad friidrottsläkare med internationellt anseende de kommande tre decennierna…

Zidanes avsked är också värt att nämna här, liksom Linford Christie som väl slutade med tre tjuvstarter och förändrade startproceduren för all framtid vid friidrottssprint?

Och hur var de med Ludmilla Engqvist? Var hennes comebacklopp på Stadion – då när vi har många 100 000 svenskar som grät framför TV-en – var det hennes sista eller tog hon även ett EM-guld i Sevilla senare på säsongen?