Begravningen av min fars gräs

Pappa föddes och växte upp med Nike. Inte skon utan klubben, GIF Nike från Lomma en liten bit norr om Malmö och därför en av landets allra rikaste kommuner. Det var det inte 1920 då Nike bildades och pappa var tre år gammal. Nike var hans klubb, hans idoler och Lomma IP en naturlig samlingsplats så fort de växt över tuvorna på Habo Ljung.

Pappa spelade där, bland annat med Bröderna Hults pappa tror jag. Sedan blev han hedersordförande eller något liknande – när pappa tog med mig till Nikematcher var han som mycket profilerad talesman för ett helt nytt riksdagsparti  en av de mest kända personerna i västra Skåne.

När vi inte följde Nikeraketen var vi på Stadion och såg MFF. Varannan helg. Samma procedur varje gång – hitta parkeringsplats, hämta ut biljetterna, hälsa på Eric Persson, stå i korvkö och uppslukas av den väldiga väldigt malmöitiska massan.

Pappa blev i slutet av sin levnad även någon slags hedersmedlem även där. Jag minns det som om MFF skickade en liten krans på hans begravning, fast jag kan ha fel där.

När vi slutade åka runt västra Skåne och se Nike smög jag i väg på HIF men länge fick jag hålla till godo med HIF:s vardagsmatcher. Ensam. Pappa såg av princip nästan aldrig HIF.

Så i går eftermiddag återupplevde jag en del av allt det där då MFF träningsspelade på Lomma IP. Det var sista matchen på naturgräs. I nästa vecka blir det konstgräs. Nu har troligtvis gräsmattan lagts om sedan pappa spelade där sist – en ”kändismatch” i början på 60-talet men det är ändå pappas gräs. Och liksom pappa och minnet av honom är det inte riktigt grönt utan ständigt blekare – tiden tar och skördar. Gräset på Lomma IP var mer gult och lite grått – typiskt blekt försäsongsgräs som nu även det vänds bort från ljuset, begravs och blir evig mylla.

I himlen har fotbollsplanerna naturgräs!