Höjdhopparen med svindel
Linus Thörnblad har äntligen lagt höjdhoppsribban på hyllan. I Sydsvenskan berättar han att han kände press och stress och att han gick in i väggen 29/7 2010 – även om han inte själv använder det ordet. I ingressen påstås det att han en längre tid lidit av utmattning och depression.
Det saknar delvis teckning i texten – det är väldigt tveksamt om utmattningssymtom och depression är samma sak: dock är depression ofta en konsekvens av utmattningen och bristen på en bra diagnos.
Jag som följt Linus Thörnblads karriär i lokaltidningarna och på TV har fått en delvis annan bild av honom. Bilden av en omogen, egocentrisk, höjdhoppstalang som borde tagits om hand av idrotten betydligt tidigare.
Med undantag för Stefan Holm och Kajsa Bergqvist är Linus likt alla andra svenska höjdhoppare nu förtiden känd för ”one-hit-wonder-symtomet” – han lyckas i en tävling där motståndarna misslyckas och kan sedan leva på det en hel (eller halv) karriär.
Fast Linus hade också genuin talang. Vad Friidrottssverige inte fattade var att han också var genuint omogen. Att han borde fått psykologisk hjälp redan från starten. Även om han kanske erbjöds detta och garanterat motsatte sig det.
För mig går Linus Thörnblad till idrottshistorien för sin stora, misshandlade talang. Att han samtidigt med att vara en av världens mest lovande, smygtränade överkroppen på gymmet så han skulle se tuff och muskulös ut – inte som de taniga, vinnande höjdhoppare.
Linus såg tuff ut, han gick omkring på innerplan och var deffad – och hoppade väl uppskattningsvis en 5-7 cm lägre på grund av dessa musklers 8-10 kilos övervikt!
Så när ha nu i Sydis berättar att han gjorde allt i världen för att bli bäst, just i världen så är det en efterhandskonstruktion som passar väl in i bilden av de oändliga självbedrägerierna. Bilden av en pojke som aldrig blev vuxen för än det var alltför sent och att det som hände honom den 29 juli 2010 var kanske just insikten, och rädslan, över att plötsligt inse att han var vuxen.
Problemet för Linus Thörnblad, är jag rädd, är att han inte kommer slippa den där jävla ribban. Det är bara det att den kommer se annorlunda ut i fortsättningen.
About this entry
You’re currently reading “Höjdhopparen med svindel,” an entry on Maxtiotår
- Publicerad:
- april 5, 2012 / 04:43
- Kategori:
- Den mentala biten, Friidrott, Skador
- Etiketter:
No comments yet
Jump to comment form | comment rss [?] | trackback uri [?]