Sportjournalistik

Daniel Berglund heter den tillförordnade sportchefen på Expressen/Kvällsposten: Det är han som är ytterst ansvarig för allt som är bra med de bilagorna. Det är också han som är ytterst ansvarig för rubriker som ”Bajrami om läsarnas dom: Får tro vad de vill”

Man kan tycka att det är en idiotrubrik – vem är intresserad av vad bänkspelaren Bajrami inte är intresserad av (borde han för övrigt varit med överhuvudtaget)? Nu råkar det vara en av sporttidningens tre mest lästa rubriker. Expressen har de läsare de förtjänar. De är inte så många men uppenbarligen ändå alltför många.

Det här sättet att skapa fiktiva andrahandsnyheter är något som den oseriösa sportjournalistiken numera älskar – jag undrar för övrigt om det är journalistik överhuvudtaget?  Man initierar en alldeles egen simpel opinionsundersökning där läsarna får rösta på två, tre alternativ och presenterar sedan resultatet som ett utslag  av ”svenska folket”.

Varefter man går vidare och låter berörda parter kommentera resultatet. Kommentarer som ibland alltså inte är några kommentarer men ändå är en nyhet i Kvällsposten/Expressen: ”De får tycka vad de vill”.

Är de någon som INTE tycker att de får tycka va de vill?

Likadant är det med de nyheter som innebär att man fabricerar känslor av hat, hämnd eller antagonism (exakt samma metod använd när tidningarna bevakar tävlingar som Idol och Melodifestivalen och är en utveckling av ”Big Brother-journalistiken”).

En spelare eller tränare tillskrivs några negativa citat om ett annat land/klubb/spelare. Sedan följer man upp det med att låta den ”angripne” försvara sig. I går var det holländaren Van der Vaert som hade kastat bollar på en bild av Zlatan. Dag två förväntas Zlatan kommentera det och så kan det bollas fram och tillbaka under några meningslösa nyhetsdagar. Och när sportjournalistiken tar sig sådana absurda scenarion – hur ska vi kunna ta den andra, seriösa, delen på allvar?