Kapten Hamréns ledarskap

Erik Hamrén gillar inte oväntade händelser. Han vill inte ha överraskningar. Förbundskaptenen vill använda samma spelare alltid. Under de snart två år som han styrt landslaget har väldigt lite hänt. Han tog ut de spelare han trodde på då och i stort sätt har ingen annan på dessa två år lyckats slå sig in ens i 22-mannatruppen. De som kommit in har varit resultatet av andras skador, inte att de själva varit bra eller lovande eller bättre än Hamréns initiala val.

Det här är ett oerhört farligt tänkande eftersom det skapar en fiktiv styrka. Styrkan består i utvecklingen av samma spelare och lag från dag 1. De har säkert utvecklats i förhållande med tiden men hur är det med omgivningen? Hur är det med unga spelare och andra spetskvalitéer?

Jag tycker att Hamréns tagit ut alldeles för många spelare på gamla meriter. Jag får ett intryck av att Hamréns velat skapa en stark gruppkänsla genom att ta ut nästan exakt samma spelare som han gjorde för två år sedan och därigenom exkludera alla andra.

Det är så kaptenen vill ha sin trupp: samma meniga ska ställa upp exakt likadant varje morgon.

Det är så som totalitära stater fungerar och det är därför totalitära regimer förr eller senare går under. Bristen på insyn, förnyelse och förmåga att tänka framåt.

Det här problemet aktualiseras när en nyckelspelare uppenbarligen inte kan spela och reserverna nästan helt saknar erfarenhet.