ÖSK och ÖIS

Så det var alltså detta som låg bakom ”Ljung-affären” – att den gamle hässleholmspelaren efter årtionden av helsingborgsk  tränarskugga äntligen blivit förstetränare. I allsvenskan.  Eller ja, en halv säsong i allsvenskan. Men att ha varit ansvarig för ett allsvenskt herrlag det är fint nog för en tränarkarriär som inte varit spikrak.

Hur många kommer någonsin dit? Har Henrik Larsson, en av Europas bästa tränare enligt Kvällsposten, någonsin tränat ett allsvenskt lag?

Valet förvånar mig, och tidpunkten för att sparka Sixten Boström och sportchefen Lennart Sjögren.

En ny tränare borde naturligtvis ha varit på plats för en månad sedan, när allsvenskan slutade. Att man  väntat en månad kan enbart bero på att alla tänkbara namn sa nej – man försökte kalla in de tränare som värmde upp vid sidlinjen men ingen ville till ÖSK:s bänk så till slut fick man in och leta i omklädningsrummen och fann en villig tränarsuicidalbenägen i HIF. För allvarligt talet – hur stor är chansen att Ljung räddar ÖSK?

Hareide räddade väl nästan ÖIS för något år sedan. Varefter ÖIS gled ner genom seriesystemet. Det var inte tränaren som var fel eller rätt – det var hela organisationen som var vanskött.

Så hur förklarar alla de som trodde ÖSK skulle vinna eller vara nära att vinna allsvenskan förra året det här årets insats? Och hur förklarar styrelsen i ÖSK den? Att Sixten Boström gått från bäst i allsvenskan till sämst? Att sportchefen, den hyllade trotjänaren, plötsligt blivit usel?

Felet med ÖSK ligger varken hos tränare eller sportchef. Dessutom har jag bara goda erfarenheter av den lite bistre, buttre Boström: vänlig, intelligent, god analytiker. Felet ligger högre upp men det är är bekvämast för styrelsen och organisationen att skylla på dessa två när man själv misskött sina egna uppdrag.

Och även om PO haft norrmannen som mentor ett tag i sin karriär är han ingen Åge Hareide – han är en lagmässig konkursförvaltare på ÖSK:S bänk fram till november.