Rött och gult

Sista dagen i Arenys de Mar blev det mycket fotbollssnack. Inte bara för att det var en speciell dag för Areyns och det lilla familjeföretaget Fábregas som fixade taket när det började regna in förra sommaren. Det regnade. Sista dagen i Spanien tvärvände vädret och det blev regn och åska hela dagen och jag och min kompis Miguel fastnade framför Barça-TV som visade en gammal ligamatch mot Valladolid från 2007. Med Gudjohnsen, (Pepes första år med mycket hår på huvudet och en ung Messi) och sedan semifinalen mot Juventus 1992.

Det var roligt att se att lite  tiquetaca modell old school – jag minns att jag på den tiden liknande det vid handboll och det var ganska rätt. Juve spelade väldigt defensivt och anföll endast som lag. Julio Salinas spelade på topp, Laudrup, Koeman, drömmålet av Goixco ( baskerna som var högerytter i landslaget men sedan omskolad till vänsterback av Cruyff.  Men ingen Stoijkov eller Bakero. Däremot spelade Pep mot Valladolid, mot Juve hade Amor och Eusebio på hans plats.

Senare på kvällen hade Pep ingen plats alls men hans idéer om fotboll vilar tungt på Del Bosques axlar. Och för en gång skull, kanske tack vare det tidiga ledningsmålet, eller för att Italien kände sig tvugna att göra mål (det är inte en helt igenom italiensk känsla) så var man inte lika defensiva som vanligt efter ledningsmålet. Men ändå betydligt mer defensiva än Pep hade varit.

Jag såg första halvlek på långt avstånd med ett par hundra andra strandsatta nordeuropeer på M4 på flygplatsen.  Efter 2-0 gick jag i väg och fixade en voucher och en varm måltid för matchen såg ut ungefär som jag tänkt. Jag hade tippat ”2, 3-0 och Miguel blev förvånad.

Men Spanien är ett så mycket bättre lag och när de italienska försvararna försvann en efter en (skador, varningar eller hastighet fick dem att försvinna från planen) var det avgjort. Spanien var så mycket bättre redan i gruppspelet.

Jag har ännu inte hunnit läsa något om andra halvlek, inte ens vem som gjorde målen och EM-analysen får nog vänta minst en dag för jag är väldigt upptagen ytterligare 36 timmar. Sen kommer den. Men i går kväll såg jag glimtar av Åtvidaberg – Elfsborg och fascinerades av hur de överlägsna serieledarna i allsvenskan kan förlora 5-1 mot ett lag som inte borde tillhöra samma serie. I första matchen för höstsäsongen – det är fullkomligt fatalt.

Att kunna förbereda sig i sex veckor och sedan gå ut och bli överkörda bådar inte gott. Visst, det är en bra varningsklocka. Det är allt. För nu ska man krisbearbeta med ett tufft spelschema och det är svårt. Dessutom visade försvaret just de tecken på långsamt som jag höll för den viktigaste orsaken till att de inte vinner allsvenskan. Ungefär samma argument som jag använde när jag trodde att Portugal skulle så ut Holland ur gruppspelet.

Åtvidaberg visade vad mycket löpningar i sid- och djupled kan göra mot ett högt, stabbigt försvar. Att boråskeepern dessutom schabblade in 2-0 gör inte förtroende och självsäkerhet vidare gott.

Två exempel på hur man förvaltar fotbollsmässig överlägsenhet. Och hur man förlorar den.