Maxtiotår

Min kollega Max Wiman på SDS kommenterar i en krönika i söndagstidningen lördagens stora sporthändelse, i Världen  och i Skåne: en skåning var för tredje gången i rad i dubbelfinal i Wimbledon.

Han förlorade, och de som vann var ett par 100-oddsare!

Istället för att hylla svensken och skriva om sportens förfärligt orättvisa men också underbara värld väljer Max att ta resultatet som bevis för att SOK gjorde fel när de inte lät Sofia Arvidsson spela singel i OS-tennisen.

Jag kan tycka det är oförskämt både mot Lindstedt och mot sportens idé. Att det är oförskämt gå en medioker losers ärende ( med en skum agenda i bakgrunden) istället för att att hylla en nästan världshistorisk loser.

Dessutom har Max, som så ofta, också fel i sak.  Max menar att eftersom dubbelvinnarna var så lågt rankade är tennis inte som andra sporter och då borde också Sofia få åka till OS: ”Tennis är ett spel med nerver och bollar och nätrullare och går inte att jämföra”.

Så bordtennis då?

Och badminton och en massa andra sporter där man måste vara koncentrerad – som skytte?

Varför det ibland händer att en 300 rankad vinner mot en 30:e rankad, eller tredjerankad beror på att man spelar en massa mindre viktiga matcher året runt. Koncentrationen slinter, vinnarmentaliteten tar en välbehövlig paus. Och precis som för golfare kan man vara inne i ett flow: man puttar plötsligt som en Gud, Murray servade fantastiskt och motståndarna kom inte upp i normal kvalité.

Det finns alltid en förklaring i sporten – även i tennis. Speciellt i tennis. Då tycker jag att Elfsborgs allsvenska kollaps med 1-5 och 0-0 och däremellan 8-0 i Europa, är ännu mer överraskande – men inte oförklarlig.

Ranking i tennis är bedräglig och hela turneringscirkusen är uppbyggd på att väldigt många mediokra spelare ska kunna bli rika – för de är så mycket pengar, alldeles för mycket pengar, i sporten.

Det är mycket bättre att,  som SOK argumenterat, titta på resultat i de stora turneringarna – det är då ALLA gör sitt absolut bästa. Sofia Arvidsson, till skillnad från de fyra fantastiska dubbelspelarna i lördagens final, åkte ur Wimbledon i första omgången mot en hyfsad ryska med 6-1, 6-2. Arvidsson har inte vunnit en singelmatch i Wimbledon sedan 2005. Det är m a o sju år sedan hon vann EN ENDA MATCH. Nästan lika illa är det i alla andra stora turneringar.

Det är därför det vore hånfullt ( eller oförskämt) mot andra, svenska idrottare längre ner i sportvärldens näringskedja men i många fall betydligt mer talang och hårdare tränade,  att låta Sofia Arvidsson spela singel i OS. Trots vad tennislobbyn försöker påskina.