Båstad och svensk tennis framtid

Det är en bra, ganska poetisk text som Max Wiman skrivit i gårdagens SDS. Kan Båstad överleva utan svenska spelare och vad ska man göra för att producera några hyfsade spelare?

Vad som inte finns med på webben är enkäten med sex svenska tennisprofiler. Fyra gamla spelare nu verksamma på olika sätt och nivåer och två spelare.

De gamla spelarna menar samtliga att det inte är nattsvart men att man måste börja bygga nytt och lite annorlunda. De två aktiva spelarna är de enda som upprepar det mantra som företrädare för svensk tennis, och tennisjournalister, använt de senaste tio åren.

Mantrat går ut på att svenska spelare är framgångsrika framtill 17-18 års ålder. Man upprepar intill dödsdagar att det finns unga talanger. Men vi har lärt oss att vara världsbäst när man är 15 inte betyder något längre. Den tiden då tonåringar kunde dominera världstennisen är sedan länge borta. Tennisen är alldeles för fysiskt och mentalt krävande för att en icke färdig kropp ska kunna hävda sig. Och ändå upprepar Sofia Arvidsson och Johanna Larsson mantrat så som inget hänt sedan Björn Borg och Mats Willander  slog ( eller snarare bollande sig) igenom.

Magnus Larsson, Björkman, Edberg och de andra säger en del kloka saker som får en att känna ett visst hopp inför svensk tennis framtid. Som att man måste träna mer kvalité och mindre kvantitet. Att man måste träna annorlunda och anpassa sig efter utvecklingen och inte försöka förvalta talanger på samma sätt som man gjorde för 20 år sedan.

Och det mest intressanta med enkäten är att ingen av de sex har några viktiga poster i svensk tennis. De som skulle ha visionerna och  makten att förvalta dem är inte med. Kanske fick inte Max tag i dem, kanske var pamparna alltför upptagna med att sippa champagne och mingla med sponsorerna!