OS dag 8, eller är det 9?

Borde skriva något om OS, tänkte jag. Innan jag tar till Köpenhamn.

Men vad ska jag skriva? Jag ser ju ingenting!

Faktum är att jag känner mig väldigt OS-befriad. För andra gången i mitt liv!

Första gången var Moskva-OS och jag liftade, luffade mig runt Mellaneuropa och Balkanstater. Såg aldrig en enda TV-bild. Förstod ännu mindre vad som stod i tidningarna. Jag minns att jag och min polare bodde i ett jesuitiskt vandrarhem i Wien – inhyst i ett torn. Det var ,typ 200 trappsteg upp till rummen. Det var öde, hemma hos Don Brosco eller vad nu fadern hette.  När vi återvände till jorden fick vi veta att Sverige tagit två sim-guld i OS. I Rimini såg jag en man skjutas ihjäl tre meter framför mig. Då hade vi med oerhört tur undvikit att sprängas ihjäl av en bomb på stationen i Bolonga.

Det var OS i Moskva. När jag sedan skrev om OS-historien, bland annat i en lång tidningsserie som gick i 27 avsnitt saknade jag Moskva. Jag kände mig OS-ofullkomligt utan Moskva.

Jag kommer kanske en dag sakna London men den dagen är inte i dag. Jag tycker att vädret, och böckerna och min kvinna och mitt jobb och mitt skrivande är mycket intressantare. I dag är Köpenhamn mycket intressantare.

Och jag såg ju invigningen – på SVT Play.

När spelen är slut kommer jag kanske kolla valda highlights där. Jag kommer kanske se några basketmatcher och en del friidrott även om jag numera betraktar friidrott med samma kritiska blick som jag igenkänner cykelsporten. Som en älskarinna som svek mig före jag svek henne.

Jag har ägnat oerhört många timmar ( månader snarare) till att se och framförallt läsa om OS.  Jag kunde upptäcka felen hos Walechinsky och rabbla statistik. Jag tror jag lämnat det bakom mig nu även om jag säkert har en dryg hyllmeter OS-litteratur. Jag lockas mer av livet närmare mig!

Om det går som planerat ska jag ta med Karin på hennes livs andra fotbollsmatch i morgon eftermiddag!

Ståplats, på Stadion! Det är levande idrott!