Längdhopp: glädje och misstänksamhet

Ser Michel Tornéus intervjuas direkt efter att ha förlorat ett brons med en centimeter. Det är ju långt i från den minst marginalen eller decimalen man förlorat medaljer på i OS men det smärtar.

Här är en lagom verserad svensk kille med snälla ögon och behagligt tonfall. Han har just  missat sitt livs enda chans att ta en OS-medalj. Och han slits mellan två starka känslor.

Fyra i en OS-final i en gren där han för två år sedan var rankad typ 300:a i världen är stort. En centimeter är lite.

Själv slits jag mellan glädjen över Michels relativa framgång (senaste svenska finaldeltagaren var väl Lars-Olof Höök i Mexico) och misstänksamheten att något är väldigt sjukt i längdhopp.

För liksom när idrottare gör snabba utvecklingskast blir man misstänksam när hela idrotter eller grenar gör snabba omsvängningar.

Detta var sannolikt den sämsta längdhoppfinalen sedan kolstybben försvann. För 15-20 år sedan hade ett finalfält kunnat strömhoppa över 8.10 i träningställsbyxor. På uppvärmningen. Ralph Boston och Igor Terovesiean (kryllisk stavning?) var bättre än det här och det var över 50 år sedan.  Ett OS-resultat på 8.31 är gammalt som gruset…

Sedan dess är det meningen att ansatsbanorna ska ha blivit bättre, skorna bättre, träningsmetoder och aerodynamiskt tänk utvecklat.  Det är väl just bara gruset som inte genomgått så väldigt stora förändringar. Men det har inte blivit sämre…

Dopningsanklagelserna hade varit självklara ifall förändringen skett i damidrott eller en idrott där stora kraftiga muskler eller uthållighet är viktigt. Eller i en gren som har svårt att rekrytera bra idrottare från västvärlden för att den är så krävande. Men längdhopp? Bara det faktum att Sovjet, Ryssland och Östeuropa aldrig varit framgångsrika  i grenen är liksom själva beviset för att dopning inte varit en viktig faktor här. Och längdhopp är en av ”uridrotterna”, en av fysiska fostrans tio budord!

Och ändå!

Carl Lewis (som ertappats dopad) och Mike Conley ( var det väl) hoppade ju båda nära nio meter i Tokyo-VM. Visserligen på extrema banor men i alla fall.  Tävlingen i går känns som ett indirekt bevis på att längdhoppet under decennier framförallt dominerats av dopning. Jag hoppas jag har fel!