Naturligtvis var det nästan fullt på Nygamla Ullevi. Naturligtvis sände TV 4 i flera timmar. Naturligtvis hade Sydsvenskan skickat upp en sportjournalist för att bevaka ”matchen” över ett helt uppslag.
Han, liksom TT, var för övrigt lite besvikna över vad de ansåg vara: ”snällt och tempofattigt”.
Så vad fan trodde de och de 40 000 på läktarna?
Om man tänker på vad de här båda lagen hade kunnat erbjuda ifall det gällde något så var väl vänskapsmatchen Barça- Man United det mest ointressanta som kan existera. Det kändes mer som en slags religiös rit – man bekräftade Guds (eller världsfotbollens) existens genom att att få se någon som sas vara Gud men som inte riktigt var närvarande.
Dessutom kom någon slags pokal och matchbollen i en helikopter som landade på mittplan. Det kändes väldigt mycket som 1965, i Emmaboda. Speciellt som det tog cirka en minut att lasta av de båda småsakerna.
Och naturligtvis slutade det 0-0! Som en bekräftelse på att teodicéproblematiken är rund och och ofta rullar i väg ifrån en…
Lämna ett svar