Vad är en vinnarskalle?

Tonys fråga tarvar ett svar, vad definierar en vinnarskalle.

Jag skulle svara att det är behovet, ja närmast det psykologiska tvångstanken, av att vinna. När en vinst är det enda som är tänkbart. Speciellt gäller det naturligtvis individuella idrottare där du ensam bestämmer var den möjliga gränsen ligger. Det finns även i lagidrott – ofta en defensiv mittfältare som är fullkomligt ointresserad av att göra mål eller de estetiska dimensionerna av fotboll. Det är en spelare som endast vill vinna och det spelar ingen roll om motståndarna skadas på vägen.

Jag skulle vilja påstå att det finns en hel del fotbollstränare/managers ( även i många andra lagidrotter) som i sitt värv liknar den individuelle idrottaren.  Han (det finns så få kvinnliga tränare på elitnivå) kan uppträda både som Mourinho eller Rikard Norling. Båda kan tillbringa 10-15 timmar före en vanlig match bara med att analysera motståndarna. De tar inga genvägar, de tar inga matcher på skoj och framförallt känner de sig personligt ansvariga för lagets resultat.

Det är inte tränare som säger att ”man tar med sig något efter en förlust” utan ofta skyller på sig själva eller motståndarna. Aldrig på de egna spelarna. De som gör det är de dåliga vinnarskallarna och de återfinnas sällan någon längre tid på elitnivå.

Däremot kan de i omklädningsrum vara rasande och väldigt personliga men aldrig offentligt.

Gunnarsdottir är en isländsk variant av Mourinho. Hon har ett hett temperament och jag har aldrig intervjuat henne efter en match där hon varit hes. Sundhage har jag bara mött genom media och i boken men jag har samma intryck av henne även om hon är betydligt mer vårdad i sitt uppträdande.

Av de många, många män jag mött i deras roller av damfotbollstränare har jag aldrig mött denna hängivenhet och brist på kompromiss. De männen kännetecknas ofta av en flackande blick, dålig hållning, milda ögon, brist på kroppsspråk. Ja, jag överdriver nu men ja, alla dessa män leder genom vänlighet och förståelse. Jag tror det har att göra med att man i Sverige förväntar sig att en äldre man inte ska höja rösten när han tilltalar ett yngre, kvinnligt kollektiv.

Tony Gustavsson stämmer bra in på den här nidbilden. Tony är en vänlig man som sällan höjer rösten, som alltid ”tar med sig saker”. Till skillnad från alla andra män är också en väldigt duktig analytiker och entusiasmerande ledare som tränat män på elitnivå. han har inte vinnarskalle men det vore roligt om han lyckas i Tyresö.